Tankar
Nu har det varit lite kämpigt i några dagar, hjärnan är på full aktivitet. Svårt att hålla isär alla tankar som kommer och samtidigt prata med någon. Mycket som händer just nu med min son och ska gå på olika undersökningar. Många datum bokade framöver och jag hoppas innerligt att allt är bra. Ska bli skönt att få slippa visa tankar som far omkring i huvudet. Jag har varit ledsen, arg, besviken, trött och väldigt otrevlig i visa sammanhang. Det är svårt just nu att tänka positivt för det är ändå mycket man ska sätta sig in i och samla tankarna på. Som min kompis sa till mig: han är inte döende.
Det vet jag med att han inte är men det är ändå jobbig info att smälta. Hon kanske bara ville få mig på bättre tankar men det lyckades hon inte med. Har ju precis fått höra alla tänkbara möjligheter på vad det kan vara så låt mig få ha denna perioden just nu. Jag kan säga ifrån om jag vill ha stöd och hjälp för att tänka annorlunda. Just nu tar jag en dag i taget och tar det för vad det är.
Jag åkte hem till min mamma och fick lite tröst där, kändes skönt. Hon var snäll och gjorde en god lunch till oss. Det är en snäll mamma det. När vi skulle åka hem så ville inte min äldsta följa med, han skulle sova hos mormor:) vilket han fick givetvis av mormor. Så jag åkte bara hem med minste mannen. På kvällen saknade jag honom och kände att jag ville ha han hemma, ringde därför mormor för att få höra att allt var bra och det var det så klart. Nästa dag på morgonen åkte jag åkte minste man och hämtade storebror hos mormor, där de åt frukost först innan det var dags för dagis. Sen kom ju syster till oss och det tyckte ju barnen var kul. De ville leka men hon kände nog inte riktigt för det:)
Sitter nu och väntar på min son och vill komma hem då jag är jätte hungrig, det kurrar högt i magen just nu.
Kramis Agge
Helgen!
Varit en aktiv helg.
Igår var vi i Ullared och handla lite. Tror aldrig vi har handlat för så lite när vi varit där. Börjar tappa mer och mer intresse för att åka dit. Men så länge barnen är små finns det pengar att tjäna på att åka dit. Köper mest barnkläder och lite till min sambo. Sen när jag hittar något som är billigare än hemma passar jag på. Innan var jag jätte kär i gekås men det börjar avta väldigt nu. Får se om vi åker dit när det är dags för sommarkläder eller om vi handlar allt här hemma istället och köper allt eftersom det behövs. Man har 1,5 timme upp och hem sen ska man gå där i 6 timmar bland alla stimmiga människor. Vissa är så oförskämda där att man blir tokig. Men det är något man får ta när man åker dit. Vi fick ju barnvakt av morfar och en god väninna. Vi är så tacksamma för hjälpen.
Idag har vi varit i hembygdsparken i Ängelholm. Träffade min bror med fru och barn. Barnen behövdes få rastat av sig. Vi hade med oss god fika till barnen men de var inte så intresserade av att äta, de ville bara springa omkring och leka. Det kan jag förstå men man måste ha mat i magen för att orka springa omkring och leka. Den äldsta var inte så duktig idag, han knuffa sin kusin för att han ville leka med en träbil! Har aldrig sett han göra så förr! Men det hoppas jag att han inte gör fler gånger! Jag vet inte vad bror och fru tyckte om hur jag hantera det men jag hoppas de inte tog illa vid. Ibland handlar man utan att tänka sig för och om man inte är på sitt bästa humör blir det inte bra alls.
Har min man att tacka för det humöret, ibland gör han mig så arg, speciellt när han snackar nerlåtande och är arrogant. Det är nog det värsta jag vet. Det känns ibland som man ska bli ner tryckt i sina skor och fan ta dig om du kommer upp igen. Med andra ord kommunikationen är inte den bästa alltid. Jag vill bara att han ska förstå det, men antingen så förstår han eller så bryr han sig inte ibland på om det kan såra en eller inte. Men om jag skulle göra samma sak tillbaka, Gud både mig då blir det kaos i bygget. Jag vet att han läser detta och jag hoppas att vi kan prata om detta i lugn och ro. Han har säkert åsikter om mig, så det går ju inte bara en väg utan bägge håll. Men nu ska jag passa på att njuta då min man har tagit barnen till farmor och farfar. Det var omtänksamt av han. Jag älskar dig över allt annat och saknar närheten.
Kramis Agge
Blir snart galen!
Busringning!
FEMÅRIG FLICKA DOG En våldsam brand rasade i ett flerfamiljshus i Mjölby i lördags. Flera familjer räddades från fönstren med skylift – men en femårig flicka dog när hon gömde sig under en säng i en av de antända lägenheterna.Foto: DAVID TORRELLOscar, 12, fick nobben av 112
Larmade om dödsbranden: De sa åt mig att sluta busringa
Oscar, 12, och hans kompis såg hur röken vällde ut ur femvåningshuset i Mjölby där en femårig flicka dog i lördags.
De försökte slå larm men blev inte trodda av SOS-operatören.
– De sa att vi skulle sluta busringa, säger Oscar.
Den våldsamma branden i flerfamiljshuset i Mjölby i lördags eftermiddag slutade i tragedi. En femårig flicka brändes inne sedan hon gömt sig i en av de antända lägenheterna.
Oscar Eriksson, 12, och hans kompis befann sig precis utanför huset när branden utbröt. Plötsligt såg de hur svart rök bolmade från badrummet och balkongen.
– Då ringde vi till polisen, säger Oscar.
Men operatören tog inte deras larm på allvar.
– De trodde inte på oss och sa att vi skulle sluta. De trodde att vi busringde.
Vad sa ni till operatören?
– Vi sa att det var en brand på Prästgårdsliden.
”Varje minut dyrbar”
Pojkarna väntade tre minuter och ringde upp igen.
– Då var det någon annan som hade ringt. Då trodde de på oss, säger han.
De fick beskedet att räddningstjänst var på väg.
Enligt jourhavande brandmästare i Mjölby, Stefan Rylander, kom det första samtalet till SOS Alarm klockan 15.42.
I samma stund meddelades också att en liten flicka var kvar inne i lägenheten. Efter en minut vidarebefordrades larmet till räddningstjänsten som var på plats efter tre minuter och 30 sekunder.
– Varje minut är dyrbar när det handlar om att rädda liv, säger Stefan Rylander.
En rökdykning genomfördes direkt när brandkåren kom till platsen – utan att flickan hittades. I den andra genomsökningen fann räddningspersonal flickan som hade krupit in och gömt sig under en säng. Hon var då bortom all räddning.
Klockan 17.44 rapporterades till polis att femåringen påträffats död.
Kan ha varit anlagd
Anna Skagerström, produktionschef på SOS Alarm i Norrköping, vill inte kommentera Oscars berättelse.
– Jag har inte lyssnat på de här samtalen.
Kommer du att lyssna på dem?
– Vi får se om jag får någon anledning att gå in och lyssna på det här.
Du tycker inte att det redan finns en sådan anledning?
– Först måste jag prata med operatörerna.
Polisen har inlett en förundersökning för att utreda om branden var anlagd. I samband med den kommer de också att titta på hur larmet kom in.
Mina egna kommentarer:
Hur många busringningar har de egentligen, varför inte skicka iväg en polisbil till och kolla upp det? Har varit mycket i det sista med att de inte tror på de som ringer in och larmar. Hur många % är busringningar?
Väldigt tråkigt att läsa detta, den stackars flickan kanske hade varit i livet om de hade trott på pojken?! Känns som alla våra olika system håller på att rasa ihopa. Det ska ändras hit och dit men inte till det bättre. Många som gör fel i sina viktiga tjänster. Politiker, SOS, Socialtjänsten osv osv. Vad är det som händer? Samhället verkar helt till att förfalla på många punkter. Det kan ni som sitter i regeringen ängna er tid till att se över istället för att prata om man ska jobba till 75 år eller 65 år. Eller är det jag som tänker fel? Tror inte det.
Man tappar hakan ibland....
Kramis Agge
Min Bästa Pappa!
Min käre pappa.
När jag var riktigt liten
och nån annan varit stygg
så var din stora famn
en plats där jag blev trygg.
En far är nån som vet
att skydda sina kära.
Du vakar över mig
långt borta eller nära.
När lasset blir för tungt
och hotar att mig stjälpa
så finns du där till hands
att stötta mig och hjälpa.
Som förebild du går
i livets långa trappa.
Och ingen är som dig…
Du är min kära pappa.
Dikt som jag gav min pappa på farsdag.
Bästa Biskvier!
Botten
400 gram mandelmassa
2,5 dl strösocker
3 st äggvitor
Smörkräm
300 gram smör
2,25 dl florsocker
3 tsk vaniljsocker
3 st äggulor
3 msk pulverkaffe + 1,5 msk hett vatten
Garnering
225 gram mörk blockchoklad
30 gram kokosfett (eller matolja)
Gör så här;
Riv mandelmassan på ett rivjärn. Blanda den med sockret och äggvitorna. Vispa till en pösig smet, helst med elvisp.
Spritsa ut smeten till släta runda kakor, ca 4 cm i diameter, på bakplåtspapper. Tryck till med fingret så att de får jämn form. Låt dem stå på plåten ca 30 minuter i rumstemperatur.
Grädda kakorna i mitten av ugnen i 175 grader, 15-20 minuter. Låt dem kallna på plåten.
Fyllning: Rör matfettet med flor- och vaniljsockret till en pösig smet. Det går bäst med elvisp. Tillsätt äggulorna, en i taget. Smaksätt med pulverkaffet utrört i vattnet. Bred krämen på kakornas undersida. Ställ kakorna i kylen (30 minuter) eller i frysen (15 minuter) så att smörkrämen stelnar.
Garnering: Smält chokladen och kokosfett i vattenbad. Doppa krämsidan i choklad en eller två gånger. Låt chokladen stelna mellan gångerna.
Förvaring: Svalt 6-8 dagar, i frys ca 3 månader.
TIPS! Bytt ut kaffe och vattnet mot 2 msk kakao för mer barnvänliga kakor.
Något som är värt att läsa!
Bergsklättraren David Crawley, 34, räddade igår Leo Högberg, 3, ur klippskrevan. I dag träffade de varandra igen i Kristianstad tillsammans med Leos pappa Henrik.Foto: LENNART MÅNSSONHär tackar de Leos räddare
FAR OCH SON Lille Leo Högberg föll ned mellan två klippskrevor klockan halv elva på lördagsförmiddagen. Fem och en halv timme senare lyckades man få upp honom.Foto: KRISTER HANSSON
David och Leo firades upp tillsammans
1 Föräldrarna försökte få upp sin son med händerna, men bergsskrevan var 30 centimeter bred och tre meter djup, så ingen vuxen människa fick plats.
2 Man försökte sedan fira ned rep och linor, för att få upp honom.
3 Räddningstjänsten skickade ned selar och krokar, som man försökte uppmana barnet att ta tag i.
4 Klättrare testade efter det att ta sig in, men utrymmet var för smalt.
5 En sotare, van vid trånga utrymmen, försökte sedan.
6 En mycket ung flicka och hennes pappa kom till platsen. Man försökte fira ned flickan, men utrymmet var för trångt för båda barnen.
Klättraren David, 34, berättar – Så fick vi upp lille Leo ur skrevan
Bergsklättraren David Crawley, 34, hängde huvudstupa mot bergsväggen medan brandmännen höll hårt i hans anklar.
Till sist lyckades han få tag i lille Leos handled – och fick upp pojken.
– Vi vet inte hur vi ska kunna tacka David, säger pappa Henrik Högberg.
Aftonbladet var med när Leo fick träffa sin räddare.
Irländaren vill inte kallas för hjälte.
Men lille Leos familj är av en annan åsikt.
– Vi ville så gärna träffa honom och bara få säga tack, säger Henrik Högberg, 31.
Ett dygn efter dramat återförenas bergsklättraren och familjen på Lilla Torg i Kristianstad.
”Belöning nog”
Det blir ett känslosamt möte.
– Leo tyckte om David och litade på honom på en gång, säger Henrik Högberg.
Klättraren:
– Jag hjälpte en treåring som var rädd och satt fast. Vem som helst skulle gjort samma sak, säger han till Aftonbladet.
Bott här i tio år
Malmö har varit David Crawleys hem i tio år, sedan han flyttade till Sverige från Irland. Att han blev en av huvudpersonerna i gårdagens drama var en ren slump.
– Jag och några vänner brukar klättra här. Jag såg alla ambulanser och frågade om jag kunde hjälpa till.
Till en början sa räddningstjänsten nej, men klättraren väntade kvar.
– Jag är 183 centimeter lång och väger 65-66 kilo, så jag är ganska smal och tänkte att de kunde ha användning för mig, och så blev det ju, säger David Crawley.
När lille Leo föll ned i en bergsskreva vid Kjugekulls strövområde utanför Kristianstad klockan halv elva på lördagsförmiddagen försökte räddningstjänsten först med selar, krokar och snören för att få upp honom.
Budade stör
Men timmarna gick och alternativen började ta slut. Man skickade bland annat ned både David Crawley och en liten flicka, utan resultat.
Till sist budade insatsledaren Thomas Nilsson dit en specialstör med krok från Höganäs, där den ingår i den räddningsutrustning som används vid fall på Kullaberg.
– Det är som en lång specialdesignad stång, kan man säga. Vi fick in den och lyckades vrida den runt hans kläder. Det gjorde att vi kunde dra ut honom en bit, säger Dan Svensson, vakthavande vid räddningstjänsten Skåne nordost.
Efterlängtade ord
Man testade då att ännu en gång att fira ned bergsklättraren med huvudet före.
– Jag pratade med Leo, vädjade att han skulle ta min hand. Till sist fick jag tag om hans handled, säger David Crawley.
Och så kom de.
Orden som familjen Högberg och hela räddningsmanskapet väntat på i över fem och en halv timme:”Jag har honom.”
Nästa vecka ska Leo och hans föräldrar träffa de övriga som var involverade i räddningen.
– Vi vill verkligen tacka var och en personligen. Det hade inte slutat på samma sätt om det inte var för de här underbara människorna, säger Henrik Högberg.
Böcker!
Då var det samtalet över, Gud vad jag saknar henne. Men hon saknar mig med, tror jag?! Hihi. Klart hon gör. Har nu berättat om min blogg för henne och hoppas hon också vill läsa lite. Läser du detta nu Jezzc? Hoppas jag... :)
Har nu tagit mig min engelska te och det var otroligt gott. Måste ta en till kopp, det lena lite i halsen.
Köpte en bok till min samling idag som jag har gått och tittat på väldigt länge men inte köpt och idag blev det att den åkte ner i vagnen. Den heter Triptyk skriven av Karin Slaughter. En av de allra mest spännande författarna från USA. Ska bli väldigt kul att få läsa denna bok. När jag nu får tid till det. Men istället för att se på tv när barnen lagt sig så kan man ju läsa en bok istället. Det är så länge sen jag läste klart en bok, saknar det väldigt mycket. Ska nu pröva att ta tag i det på nytt. Har så många böcker här hemma som jag vill läsa. Är just mest för deckare böcker som tex Hening Mankell. Helt underbar författare, älskar hans Krim böcker med Wallander. Har inte alla böckerna men mitt mål är att ha alla. Sen har jag en samling med Stephen King och vill ha fler av hallon. Det roliga är ju att många av mina böcker är på norska i och med att jag fick intresse för böcker när jag bodde i Norge och köpte många då men nu så blir alla böckerna på svenska igen. Har inget problem med att läsa på norska än men finns visa ord som jag måste slå upp och kolla vad det betyder. Haha;) Ser fram emot att läsa klart boken Kinesen med Mankell. Den som jag läsa klart innan jag börjar på någon ny. Det finns så många författare idag som man inte har hört om men som skriver bra böcker, har en del böcker som inte är några kända författare i storhet som även ser fram emot att läsa. En annan författare som jag läst och som varit bra är Stehpen Both, tror det är så han hette;) men den var bra. Jag får återkomma när jag läst färdigt Kinesen och berätta vad jag tyckte om den.
Nu får jag nog återgå till mina barn och sambo. Ha en fortsatt trevlig söndag.
Kramis Agge
Lite funderingar!
Då var det söndag eftermiddag och helt utslagen. Denna förkylningen tar alla mina krafter! Hoppas på att bli kvitt den nu i veckan! Noel hade feber igår och ont i halsen. Även idag har han ont och jag med. Något virus som satt sig riktigt i halsen. Ringde en kompis innan idag som undrade hur mycket whisky jag hade druckit;) ? Skulle nämligen varit på kalas idag men fick ställa in det. Vill ju smitta alla andra.
Hörde om en liten pojke som fastnat mellan två klippor och satt fast, hemskt. Som tur var det en klippfantast som var i Sverige och hjälpte till att få loss pojken. För en dramatik detta måste ha varit för föräldrarna, kan inte ens en gång föreställa mig alla de känslor de gått igenom innan pojken kom loss igen. Att bara höra sitt barn gråta och skrika och sen inte kunna hjälpa? Fy för en obehaglig känsla. Maktlös, hade jag nog känt mig. Men som tur e så sluta allt gott.
Prövar mer och mer att ta dagen som den kommer och inte stressa så mycket. Det är ganska svårt ibland. Har ju inte haft så mycket kraft för att ta tag i visa saker så nu kommer lite stress av det jag måste få gjort till veckan. Men jag ska ta allt eftersom och inte stressa, det går inte så mycket fortare ändå.
Min sambo ( blivande make) sa till mig igår att du har ju inte skrivit något nytt i din blogg, tröttnat? Absolut inte, har bara inte haft ork och energi och tid till att skriva. Men idag tänkte jag att nu är det dags. Kul att min sambo läser min blogg och tycker det är intressant. Inte för att jag skriver om så viktiga saker men om saker som surrar runt i mitt huvud och saker som berör mig.
Vi var och handla lite mat idag och jag hittad en fin låda till att ha te i och när jag kom hem fyllde jag upp den direkt och var väldigt nöjd och glad. Det ska inte mycket till för att man ska bli glad. Jag menar är det inte lite konstigt att bli glad för en sådan liten grej? Men kanske inte, om man kan glädja sig så för så lite tycker jag det är en bra egenskap. Eller? Jag prövar även att uppfostra mina barn att bli glad för lite och tycker nog att jag lyckats än så länge. Haha Får se hur länge upp i åldern det funkar?! Hihi.
Idag saknar jag min syster i England, skulle så gärna vilja åkt över och träffa henne, bara ta en kopp te och snacka skit. Vad mysigt det hade varit, får väl ringa henne istället. I land är det jobbigt att hon är så långt ifrån men samtidigt förstår jag henne. Samtidigt nu som jag skriver om henne så ringer hon, är det inte lustigt? Haha. Jag får ringa henne och återkomma till min blogg sedan.
Kramis Agge
Fånga dagen
Var på vårdcentralen idag i och med smärta i bihållerna och visste att jag skulle behöva antibiotika. Men denna här läkaren var inte utav denna värld. Har aldrig varit med om att man behandlar en patient på det viset. Han skulle behöva utb inom hur man hanterar patienter för det hade han ingen kunskap om. Jag var rasande när jag kom hem och pratade med min sambo om det och han hade den samma uppfattningen som jag. Så det var inte bara jag som reagerade på hur han betedde sig. Jag frågar han om något och han ville inte arbeta ens en gång. Jag berättar om mina bihåller och han säger att jag får inflammation pga min rökning. Hur kan han ta den bedömningen då han inte känner mig eller sett på min historik eller något alls. Han skrev ut medicin till mig utan att ens undersöka mig! Vad är det för en läkare? Har han lov till att skriva ut recept utan att ha undersökt sin patient? Jag tror inte det! Det är så skrattretande, är det konstigt att samhället ser ut som det gör om alla skiter i alla sina medborgare?! Vi borde alla tänka mer på våra medmänniskor. Eller har jag så fel? Är det bara jag som bryr mig om andra, hur de mår, hur de har det i vardagen? Hur klarar de av att varje morgon gå upp ur sin säng och se sig själva i spegeln? Jag blir nästan mörkrädd när jag ser bara på nyheterna! Det skjuts på öppen gata framför små barn. Deras mamma blir dödad mitt framför dom. De blir vittne till sina egna föräldrars mördare? Vad är det för samfund det har blivit till? Man har så många tankar och undrar över så mycket. Borde vi inte alla se oss om och bry oss? Hur har det kunnat gå så långt?
Min största rädsla som jag har är mina barn! Jag är så rädd för deras framtid och när det är dags att släppa dom ut i detta samfund! Men sen samtidigt så tänker jag att de måste lära sig att hantera samfundet för vad det är, att se när man ska undvika visa situationer. De har så mycket att lära och får mycket intryck av det de ser, om vi som föräldrar inte förbereder de på vad som finns där ute vill de aldrig klara sig.
Jag hoppas att mina barns förutsättningar är bättre än mina, som att slippa gå arbetslös tex, att aldrig börja röka osv.
Vad är egentligen mening med livet om alla ska gå runt och skjuta ihjäl varandra? Vad är syftet? Vad får du ut av det?
Många funderingar man har som alltid snurrar runt i huvudet.
Jag har och min sambo har tagit valet att få två underbara barn till denna värld och jag hoppas att deras framtid blir fantastisk. Det viktigaste av allt är att de är lyckliga och mår bra och har bra hälsa. Bättre än min i alla fall. Rökningen har satt sina spår och dags att göra något åt det kanske. Men inte idag.
Nu ska vi se ljust på livet och ha det bra. Jag älskar min familj och har det mycket bra med både barnen och min sambo. Vet andra som inte har det lika bra och jag uppskattar det jag har. Men kanske inte alltid visar eller säger det. Men som människa är det ( hoppas ) normalt tror jag;)
Ha det gott mina vänner och njut av livet. Ta dagen som den kommer och glöm alla bekymmer som inte måste vara till bekymmer.
Kramis Agge
Vad ska man göra?
Länge sen jag var sjuk, men nu ligger jag här. Så otroligt att man kan få så mycket snor i näsan, var kommer allt ifrån?
Jag har tänkt på det länge och det är att få kollat mina bihåller. Jag tror de är för trånga. Jag har minst haft 6 st bihållsinflammationer på ett år och det tycker jag är mycket. Ska till doktorn imorgon och kommer till att ta upp det.
Vad ska jag göra med mitt liv? Blir så trött på allt med att få mail hela tiden som bara säger tack för din ansökan, vi har gått vidare med andra sökande. Vad gör jag för fel? Varför är ingen intresserad av mig? Jag har ett bra CV och jag tycket att mina personliga brev är bra. Men tydligen inte. Börjar att tänka, är det fel på mig? Ska åka ner till arbetsförmedlingen och visa brevet. Får se vad de säger om det.
Kanske starta något eget, men vad? En internett butik, butik i stan? Vad vill jag sälja? Mina kort som jag gör? Mina sydda kuddar? Ingen aning! Ska man ha butik måste man sälja något mer! Vill inte starta något som inte kommer till att funka! Man drömmer stort ibland men sen samtidigt, varför inte? Jag vet att jag är duktig på det jag gör. De som jag umgås med säger att de är fina! Ljuger dom? Något jag nog aldrig får veta. Men jag ger aldrig bort något som jag inte är nöjd med. Idéer idéer idéer.... Jag ska nog fixa ihop detta, har stor tro på mig själv. Bara att sätta igång och samtidigt skriva ner allt.
Jag hoppas ju på att få utbilda mig som webbdesigner, det skulle varit så kul. Kom inte denna terminen men hoppas på nästa termin.
Kramis Agge
Nord Korea, bra artikel.
Aftonbladets utsända rapporterar från Nordkorea: Ett slutet land där ledaren har makten att starta kärnvapenkrig
Den nordkoreanska flygvärdinnan ser osäkert på sin manlige kollega.
Han nickar och hon greppar mikrofonen:
– Mina damer och herrar. Vi passerar just gränsen till det befriade socialistiska fosterlandet.
Konstiga toner, en sorts revolutionär opera, fyller kabinen. Långt under oss syns en frusen flod. Ingen ombord säger något.
Vi bläddrar i tidningen som delats ut. Allt handlar om ledaren Kim Jong Il, som dog den 17 december. Det är bilder på hysteriskt gråtande människor och käcka uppmaningar att inte låta sig lamslås av sorg.
Paekduberget påstås ha skakat och mullrat på dödsdagen. Fåglarna ska ha setts sörja vid monumenten – och snön fallit från en alldeles stjärnklar himmel.
Historier om Nordkoreas ledare har spritts över världen i åratal, blivit moderna myter. Kim Jong Il ska ha komponerat världens vackraste operor, varit såväl modeikon som makalös golfare och farlig stridspilot.
Nu har hans son Kim Jong Un tagit över styret – och makten över landets kärnvapen.
Ankomsthallen på flygplatsen är kall och öppen som en lagerbyggnad. Militärer i tjocka pälsmössor står längs väggarna och andas köldrök.
Våra mobiltelefoner och pass beslagtas för resten av resan. Det är tolv grader kallt och alla passagerare försvinner i väntande bilar.
Vi har förgäves försökt få journalistvisum till Nordkorea. Nu är vi i stället på väg in som turister. Två guider, Lee, 29 och Kim, 34, hälsar på oss. De bär båda västerländska kläder, har läst engelska fem år på universitetet och tillhör regimens elit.
Kim sätter sig längst fram i minibussen, intill föraren. Lee flyttar på oss, så att hon själv ska få platsen längst bak och kunna kontrollera oss.
– Vägen är skumpig. Det är bekvämare för er, säger hon.
Pyongyang är Nordkoreas stora skrytbygge. Men det första man märker är allt som saknas. Bilar, affärer och reklam. I stället ser vi tavlor med regimens slagord.
Framåt!
Odla åkrarna!
Döda fienden!
Människor ser ut som myror under monumenten. De hukar i kölden, väntar i långa köer till buckliga spårvagnar.
Vilka är de? Vad drömmer de om?
Kommer vi alls att kunna förstå deras land?
Hotellet ligger på en ö i floden som delar staden. Det är fyrtiosju våningar högt, har tusen rum, men bara en handfull gäster. I receptionen är det fem grader varmt.
Vi tas till Restaurang 2, som ligger mitt emot Restaurang 1. Kim kommer med förmaningar.
– Gå aldrig i väg någonstans utan att vi är med. Ni kan bli påkörda av bilar.
Vi är de enda västerländska turisterna i världens mest slutna land och reglerna för vårt fem dagar långa besök är enkla: vi kommer hela tiden att bevakas och får inte prata med vanliga människor.
180 meter från hotellets dörrar ligger en vägspärr, det är så långt vi kommer. Lee väntar i receptionen med en ursäkt.
– Ni måste tyvärr byta rum. Från våning 36 till 39. Det är ... lyxigare.
Det nya rummet är identiskt med det förra. Kanske betyder det inget, men som besökare i Nordkorea letar man tecken överallt.
Högst upp i hotellet finns en restaurang som sakta snurrar runt. I tjugo år har landet plågats av elbrist. Nu är den värre än på många år.
Bara enstaka monument lyser som röda prickar, annars är tremiljonersstaden svart.
Männen har samma kortklippta frisyr och kvinnorna samma axellånga hår. Alla bär en pin på vänster bröst – en bild på landets döde grundare Kim Il Sung, framför en flagga.
Utanför ett museum sitter en man på huk och säljer cigaretter. Han slår igen sin låda när han får syn på oss.
Jag frågar Lee: vad var det där?
– Jag såg ingenting, svarar hon.
När Lee kom till jobbet på den statliga turistbyrån en måndagsmorgon i december möttes hon av chefen.
– Det har hänt något viktigt. Det kommer på tv klockan tolv, sa han.
Kanske borde hon ha anat något. År 1994 var det rektorn i hennes skola som rullade ut en tv i aulan och samlade alla eleverna just klockan tolv.
Då var beskedet att Kim Il Sung dött. Ändå chockades hon när den svartklädda kvinnan på tv kom med det nya dödsbudet.
– Jag var så ledsen och förkrossad. Vi kunde inte tänka oss att han skulle dö.
Hon gick med sina arbetskamrater till ett Kim Jong Il-monument en bit från kontoret och grät. Efteråt fick hon höra hur det gått till.
– Det sista han gjorde var att sitta på ett tåg och skriva på ett dokument om att människor skulle få äta fisk. Han tänkte på sitt folk in i det sista.
Hon blinkar till några gånger, fortfarande rörd.
Nu råder sorgeperiod i Nordkorea. Lee kan gå på restaurang med sina vänner på söndagarna. Men att sjunga karaoke, som hon tycker om, är inte att tänka på.
Utanför paradtorget mitt i Pyongyang stöter vi på en grupp skolbarn. De går på led, vinkar glatt med röda blommor och sjunger en ny sång:
– Vi håller vår briljante kamrat Kim Jong Un högt!
En hel värld försöker ta reda på vem Nordkoreas nye ledare är. Inte heller Lee eller Kim har hört särskilt mycket. Första gången de såg honom var på partiets kongress 2010.
– Jag tänkte som alla andra: vad lik sin farfar han är, säger Lee.
Ännu hade bilderna på den nya ledaren inte satts upp. Men på några håll håller man på att resa en tredje tavla, intill målningarna på Kim Il Sung och Kim Jong Il.
Överallt ser vi människor som rensar vägbanan från snö och is för hand – med kvastar, hackor och hammare. Ibland går det en mil utan att vi passerar en enda annan bil. Enligt vår guide sköts arbetet av volontärer, frivilliga som ser till att de glest trafikerade vägarna ändå är fullt kördugliga.Foto: URBAN ANDERSSON
Det är en kall koreansk vinter och vi åker norrut över frusna risfält fläckvis täckta av snö. Vi kommer att färdas över hundra mil på öde motorvägar och 20 mil längs långsam järnväg. Det är där, på väg till något krigsmonument, i någon by eller utanför någon restaurang, som vi kan se glimtar av det verkliga livet.
Men så fort vi går några meter bort för att ta en bild blir det väldigt bråttom. Kim tittar stressat på klockan och säger:
– Kom tillbaka! Vi har ett program att följa och är redan sena.
Människor ger sig ut på isarna för att hämta vatten. Genom bilrutan liknar de prickar på en duk, som en holländsk renässanstavla.
Man rullar rostiga vagnar med kol och letar pinnar eller torkat gräs eller vad som helst som går att elda. Det verkar som om alla bär på något.
De går framåtlutade eller tar mödosamma tramptag på någon gammal cykel.
Diktaturens dåliga självförtroende förkroppsligas av Den internationella vänskapsutställningen.
I två enorma bergrum i Myohyang-berget har världens gåvor till Kim Il Sung och Kim Jong Il samlats. Nu ska ett tredje byggas, till Kim Jong Un.
En karta med små ljuspunkter visar var allt kommit i från. Det är över 90 000 presenter från 185 länder.
Vi går ensamma, genom marmorsalarna, med stora tygstrumpor över skorna. En man smyger efter oss och släcker ljuset där vi varit.
Där finns elfenbensskulpturen från Mugabe i Zimbabwe. Lappkåsan från Svensk-koreanska föreningen. En grinande uppstoppad krokodil som håller en drinkbricka från Nicaragua …
Den lokala guiden, en representativ kvinna i folkdräkt, är entusiastisk. Hon slår ut med händerna och liksom flåsar andäktigt när hon pratar.
– Se här! Och här!
Budskapet är tydligt: världen erkänner oss! Vi är inte så ensamma som de säger! Vi har vänner!
En dörr öppnas från ingenstans. Två kvinnor tittar ut, ser oss, och vänder snabbt. Dörren stängs.
Skolbarnen sjunger en ny sång, som hyllar Kim Jong Un. Hela världen undrar just nu vem landets nye ledare är. Folket i Nordkorea vet inte mer än vi.Foto: URBAN ANDERSSON
Jag har rest i diktaturer förr, i Burma, Syrien och på Kuba. Förr eller senare har fasaden alltid spruckit. Någon har gjort ett tecken, viskat något i smyg. En taxichaufför har börjat tala.
Nordkorea är annorlunda. Under fem dagar ser vi inte minsta spår av motstånd.
Ibland känns det som om människorna vi möter är regisserade. Som vi rör oss i en kuliss och verkligheten ligger bortom vår räckvidd och inget är på riktigt.
Tandpetaren är grov och stickig. Är den täljd för hand?
Vi har stannat i en by som heter Hwasan för att äta. Inte så långt härifrån, uppe i bergen, börjar Nordkoreas eget Gulag, där kanske 200 000 straffångar lever under omänskliga förhållanden.
Matsalen, en trappa upp, är tom och kall. I bakgrunden spelas revolutionär opera tills strömmen går och allt blir tyst.
Vi sitter med ytterkläderna på medan tallrik efter tallrik bärs in av tysta servitriser. Kanske vill de få oss att tro att det finns gott om mat här.
Det gör det inte.
När Sovjetunionen föll ströps Nordkoreas tillgång på billig olja och råvaror. Fabrikerna stannade och kollektivjordbruken kollapsade. Hungern blev allt värre, medan regimen drev utländska hjälporganisationer ur landet och la pengarna på att utveckla kärnvapen.
Avhoppare har berättat för den amerikanska journalisten Barbara Demick hur folk brukade dö på natten, i sina sängar. Eller på dagen, i fabrikerna. Barn föll ihop över sina skolbänkar. Man tror att tre miljoner barn, kvinnor och män kan ha dött.
De senaste tio åren har läget varit mindre akut. Men enligt FN:s matorgan har antalet undernärda barn nu åter börjat öka.
Vad märker vi av allt det där? Ute i byarna ser vi pojkar och flickor med kindkotor som skär genom huden.
Kim Jong Un verkar vara landets ende fete man.
Lee skonades från svälten. Hennes pappa var professor i politik och familjen tillhörde eliten i det socialistiska klassamhället Nordkorea.
– Men det var svårt. Många dog.
När Lee talar om svälten säger hon Den svåra marschen. Det är så regimen har valt att kalla den. Så har tre miljoner människors död fått något nästan ädelt över sig.
Andra gånger känns det som om vi har rest in i en religiös sekt, där varje del av landets historia knyts till ledaren. Pohyon-templet är från tusentalet, ändå vill guiden prata om den döde presidenten:
– Vår store ledare sa ’de här byggnaderna är värdefulla. Vi ska spara dem för våra barn’.
Som om tanken på att bevara ett lands historiska skatter vore originell, rent av genialisk.
Flera tanter sitter på huk, det är tydligt att de säljer bröd och kakor. Jag tittar på Lee som inte längre kan blunda.
– Det där är inte okej, säger hon.
Fast hon ser inte särskilt besvärad ut, en rispa i fasaden gör ingen revolution.
Vi är på väg söderut, längs en tom, spikrak motorväg. Ibland går det en mil utan att vi ser en enda annan bil. Däremot åker vi förbi hundratals, kanske tusentals unga och gamla, män och kvinnor.
Med hackor och hammare försöker de få bort isen från vägbanan. Långsamt, med möda, utan entusiasm eller engagemang.
– Alla är volontärer, naturligtvis, säger Kim.
Ett av landets stora industriområden ser öde ut, ur skorstenarna kommer ingen rök. Ekonomin är fortfarande körd i botten, plågad av omvärldens sanktioner. Landets anklagas för att tillverka heroin och falska hundradollarssedlar för export. Inkomsterna sägs gå till toppskiktets lyxkonsumtion.
Kim Il Sungs ideologi bygger på att landet ska vara självförsörjande. Men på ledarnas bord är konjaken fransk och cigarrerna kubanska och bilen i garaget är tysk.
Löjtnant Kim Jong Hak är intresserad av svenska vikingar. Varje dag ser han sina sydkoreanska fiender på andra sidan gränsen. ”De är marionetter”, säger han.Foto: URBAN ANDERSSON
Kim viftar med papper, tar oss förbi vägspärr efter vägspärr. En skylt visar att Seoul, huvudstaden i Sydkorea, bara ligger sex mil bort.
År 1953 slöts ett vapenstillestånd. På kartan drogs ett pennstreck, längs den trettioåttonde bredgraden, som skulle utgöra gränsen. Fyrtio år senare drog sig Nordkorea ur icke-spridningsavtalet och vägrade att släppa in observatörer. Landet började arbeta upp plutonium från kärnkraftverk och genomförde år 2006 och 2009 två provsprängningar.
Signalen var tydlig: Nordkorea är redo att starta ett kärnvapenkrig.
Löjtnant Kim Jong Hak tar oss den sista kilometern ner mot gränsen tillsammans med fyra av sina soldater. Han är vänlig och vill tala om svenska vikingar, som han beundrar, och tillståndet i världen.
Irans hot att stänga Hormuzsundet, som den statskontrollerade tv:n rapporterat om i flera dagar. Vad tycker jag om det?
Han fortsätter, utan att vänta på ett svar:
– Världen är farlig. Vi hoppas slippa ett kärnvapenkrig.
Löjtnanten tar oss till en barack byggd precis på gränsen. Stilleståndslinjen skär rätt genom huset, ändå är platsen kusligt lugn.
Det sydkoreanska observatoriet, en modern stor stål- och glasbyggnad full av kameror på fasaden, ligger tio, femton meter framför oss.
Två ljusa FN-observatörer patrullerar över asfalten på andra sidan. Svenskar, enligt Hak.
– Ni är inte neutrala. Jag respekterar er historia, era modiga vikingar. Men ni har inget här att göra.
Hak pekar på en väldig sydkoreansk flagga, som vajar högt framför oss.
– De är samma folk som vi och vill också återförenas. Men deras soldater … de är marionetter i USA:s regim.
Ledningarna har frusit. Folk går ut på isarna för att hämta vatten i vakar. Överallt ser vi människor som samlar grenar och pinnar – allt som går att elda med.Foto: URBAN ANDERSSON
Vi fortsätter, genom kalla krigets byggnadsminnen, för att höra den andra sidan av historien, nordkoreanernas.
Till sist blir det så mycket krigspropaganda, så många bilder på nedskjutna bombplan och hjältemässiga soldatdåd och onda amerikanska imperialister, att man vill ropa: Det är sextio år sedan, gå vidare.
Men Nordkorea tycks för evigt vara fast i historien.
Skarvarna i vägbanan dunkar sövande som längs en räls. Varje by ser likadan ut. Det är raka rader av enplanshus med vit puts och traditionellt välvda tegeltak. Mitt i byn står en staty på Kim Il Sung.
Slagorden längs bergssluttningarna och i dalarna lyser röda, bryter tillsammans med flaggorna vinterns trista vit-brun-gråa landskap.
Länge leve Kim Il Sung!
Vi ska göra som partiet säger!
Låt oss leva på vårt sätt!
Vi har inget att avundas här i världen!
Kanske är det nu man som resenär skulle luta sig bakåt. Sväva i väg i tankar, undra om inte bristen på mat och frihet vägs upp av något annat, som vi inte har.
Gemenskapen, människors strävan mot samma dröm.
Runt dikeskanterna samlar folk sina pinnar.
Kan man förstå ett land som Nordkorea?
Ljudet av revolutionär opera från fabriken tvärs över den frusna floden tystnar. Snart ska kvällen komma och Pyongyang svartna.
– Jaha, hade vi velat besöka en affär? Skola? Tala med vanligt folk? Det hade kunnat ordnas, säger Kim. Men nu är det för sent.
Vi ler mot varandra, lika medvetna om lögnen.
Det är mot slutet av resan och kontrollen är något mindre sträng. Vi går runt lite själva i Nationalbiblioteket vid Kim Jung Il-torget, där studenterna sitter med regimens utvalda böcker och datorer utan internet. Hoppas att någon ska säga något.
Men ingen vågar höja blicken.
Jag tänker på människorna vi sett. Skolbarn som åkte skridskor på isarna. Ett ungt par som försiktigt höll varandra i handen. En gammal kvinna som stannade upp i sitt slit för att vinka till oss. Pappan som skojade med sin pojke.
Tror de alla på regimens propaganda?
Lee och Kim lämnar oss och vi tar vi hissen till högsta våningen. Den tomma restaurangen står stilla, högt ovanför sin mörklagda stad. Jag går i väg för att hitta en servitris men upptäcker ett nordkoreanskt par i trettioårsåldern.
Han håller en halvt uppdrucken whiskyflaska i handen. Hon ligger utsträckt över heltäckningsmattan, skrattar, blir uppdragen, men faller igen.
Jag är ensam och de är berusade och vi är högst upp i ett tomt öde jättehotell. Är det de som har något att berätta?
Hissen kommer och hon är på benen igen och det sista som händer är att han vänder sig om.
– Good, säger han och ler berusat.
– Very good.
Någon måste ha tryckt på knappen för restaurangen har börjat rotera igen. Långsamt vrids vi runt i mörkret.
Vi tittar ut, blickar i varje riktning, men ser absolut ingenting.
Mina egna synpunkter!
Jag tyckte detta var väldigt intressant att läsa, man fick en allt mer inblick hur det är ute i världen. Att det kan vara så än idag, det nya samfundet.
Verkligen värt att läsa, jag hoppas att ni som läser detta tycker det var lika bra som jag.
Kramis Agge
Äntligen!
Nu äntligen har jag fått lite tid till övers för att skriva i min blogg igen. Har haft mycket att stå i som skulle bli klart så fort som möjligt. Barnen var lite längre på dagis och det var skönt så jag fick gjort färdigt en ansökan.
Har nu sökt arbete på ett internett flygbolag och det verkar väldigt intressant. Jag satt med ansökan i 6 timmar för att få ett så bra som möjligt personligtbrev och jag hoppas ju nu innerligt att de har intresse för mig och vill kalla in mig för intervju. Jag har väntat hela dagen idag på att få i alla fall ett mail på att de har mottagit min ansökan men har inte hört något än. Vill så gärna att de tar kontakt så att jag tänker inte på något annat idag.
Det är otroligt svårt tycker jag att få ett bra personligtbrev som de tycker är intressant att läsa och sen har det ju mycket med vad för en person som läser det. Från ett sådant brev kan man ju nästan känna av om det finns någon personkemi. Personligtbrev ska ju vara ögonfallande och få en till att vilja läsa mer och vilja veta mer. Att man fångar upp det dom söker för tjänsten är väldigt viktigt. Jag har surfat runt och läst information om hur det kan se ut och hur det ska formuleras. En sida som jag tyckte hade väldigt bra information var metrojobb.se de hade många olika artiklar att läsa för att kunna sätta ihop ett så bra brev som möjligt. Men jag tyckte ändå det var svårt men med bra tips och råd blev det ett bra personligtbrev. Hoppas att den arbetsgivaren också håller med mig om det. Det finns många sajter att gå in på och kolla arbete, har varit inne på hur många som helst. Sen är det ju alla dessa rekryteringsföretagen som vill att man ska registrera sig på deras sida. Jag har nu registrerat mig på jobbsafari.se och hoppas på att det ska hjälpa mig lite till. Jag vill inget annat än att få ett jobb som jag kan lägga min kraft på och få utvecklas mer. Ingen större utveckling av att gå hemma precis.
Har även ställt frågan till dagis om att få utöka tiden så att barnen går på dagis 5 ggr/v istället för 3 ggr/v. De vill säga att jag får ha de där 25 t/v. Vilket skulle vara toppen så att man får mer tid till att kolla upp arbete och söka arbete. Jag skulle få svar lite senare, de ville tänka på det och det är helt ok. Hoppas ju på att de ska bra. Vi håller tummarna.
Irriterar mig på personer som inte kan vara ärliga till en. Om de nu har något problem med något man sagt eller gjort, varför kan de inte bara säga det till en då? Om ingen berättar för en hur ska man då kunna ändra på sig eller tänka på det till en annan gång? Som människa har vi alla brister, ingen är perfekt och ingen kan vara perfekt. Men om vi ska kunna bli en bättre människa måste vi få veta våra brister och kunna ta kritik. Utav kritik kan vi bara bli starkare och bättre individ. Vi alla vet ju vad vi har för brister men vi kanske har fler som vi bara nekar till eller är osäkra på. Det jag vill säga är att det beror ju på att man inte alltid får veta. En rak dialog och öppen kommunikation är ao. Men så är ju inte det verkliga livet. Men man har sedan val man kan göra. Att umgås med människor som inte är ärliga eller umgås med de ändå men ta det då för vad det är. Jag tycker ju att man inte ska klaga för man har då gjort sitt val. Jag vet att jag har brister men ibland väljer att blunda för det och det tror jag vi alla gör någon gång. Ibland tror jag att vi klagar på alla andra men är inte själva ett dugg bättre. Men man kan ju även göra det för att man vill framstå som bättre själv. Vilket inte är ok. Om man inte vet hela situationen så tycker jag att det blir svårt att ta ett ståndpunkt för något. Ibland kan det vara känsligt att fråga också och man vill ju då inte göra det värre än vad det var från början. Jag är ju lite klantig ibland men man lär sig hoppas jag. Vi alla är individer som utvecklas varje dag hoppas jag.
Har kollat in Wallmans dinnershow och har tänkt att gå dit. Verkar roligt och bra musik. Har förhört mig lite och det finns fler som är intresserade, jätte kul.
Bye bye
Agge
Rekryteringsföretag
Vaknar av att min minsta son klättrar uppe på mitt huvud och att det drar i hårbotten. Inte alls kul att vakna på det sättet. Konstigt man vaknar på dåligt humör?! NOT.
Dagen igår ägna jag till att få lagt in annonser på blocket så jag blir av med alla barnartiklar som vi har kvar. Nu är det bara den stora syskonvagnen kvar. Ska bli så skönt att slippa alla stora saker som bara tar plats och som inte används. Har gjort en stor utrensning av allt här hemma. Så otroligt skönt. Man bara samlar på sig en massa. Det är så lätt att hamstra. Man tänker lätt att det kan jag få nytta av, men i själva verket ligger det bara och skräpar och blir dammigt i ett hörn. Men nu är det slut på det. Har man inte använt det på 1 år så släng skitet för då kommer du inte till att använda det. Har ju sett på tv program som visar hur extremt det kan bli, man får sig en chock när man ser det.
Jag var även ute på nätet för att kolla arbete och det är inte mycket som finns på arbetsmarknaden, det som finns söker man. Jag var på en rekryteringsträff på arbetsförmedlingen och trodde att något positivt skulle hända. Men för att ta det från början så var det ett arbete jag ville söka och såg då att rekryteringsfirman hade öppet hus och tänkte då att jag skulle lämna ansökan personligen istället vilket jag gjorde. Men när jag då sitter på denna personens kontor säger hon då att mitt CV ser värdelöst ut och jag som person tar då åt mig kritiken och tänker; ser det så värdelöst ut? Det får jag fixa. Hon frågar mig om jag vill ha hjälp och jag svarar då - ja det får jag ju ha sedan du menar att det ser kasst ut. Hon svarar mig då - det sa jag inte. - jo det gjorde du ju. Hon erbjuder då att hon kan hjälpa mig men jag måste då gå till arbetsförmedlingen och söka för att få hjälp av henne. - Så är reglerna säger hon. Jag menar då att kan vi inte sätta upp en tid så du kan hjälpa mig, - nej, det går inte. Jag tänker då för mig själv att detta fixar jag själv. Jag fick en känsla från henne att hon ville inte hjälpa mig utan bara var trevlig och erbjöd mig hjälpen för det är hennes jobb. Vi avslutade samtalet och jag gick till arbetsförmedlingen för att få en annans åsyn om mitt CV. När jag då frågar om de vill titta på mitt CV och ge mig ett ärligt svar på vad de tycker och får då svaret att det ser bra ut. Men det jag tänkte då var att kanske fler vill tycka som henne på rekryteringsfirman så jag tar och fixar mitt CV. Sen åker jag tillbaka till arbetsförmedlingen och visar upp det och de tyckte det så jätte bra ut. Jag åkte då som sagt till rekryteringsträffen och där står hon, jag tänkte direkt att jag ställer mig i hennes kö och ser vad hon säger nu om mitt CV. Hon var trevlig när hon tog emot mig och tittade på mitt CV och tyckte det såg jätte bra ut och ville då boka in ett möte med mig till en tjänst som hon ansåg skulle passa mig perfekt. Jag blir ju givetvis jätte glad och tänker äntligen kanske händer det något. Nästa dag ringer jag henne och frågar hur hon vill gå till väga, om vi ska ha ett möte. Men då dissar hon mig helt och hållet. Så otroligt dåligt gjort. Först ge en förhoppningar och sen bara dissa mig. Jag var så otroligt arg att jag bara ville sätta mig i bilen och åka ner till henne och säga att så kan man inte bete sig, men vad hade det hjälpt mig? Antagligen ingenting. Jag går då vidare till nästa företag på denna rekryteringen, då får jag information om att hon läser inte de ansökningar hon får in på sin databas utan hon ser först på alla CV hon fått in på arbetsförmedlingen genom träffar. Jag berättar att jag har sökt arbete hos er men man hör aldrig något från er. Hon berättar då att jag tittar först på detta, så det är bra att du är här och lämnar detta. Jag tycker det är så otroligt fel. Alla de som söker jobb och registrerar sig på deras sida för att förhoppningsvis ha möjlighet till arbete kan ju kamma sig för det finns ju inte en chans för dom om de inte har träffat rekryteringsfirmans personal. Hur kan man tänka så? Jag menar att det kanske finns de som inte kan möta upp då de bor 40 mil från stället men är villiga till att flytta. Jag vill ju säga att det inte är klokt. Jag tycker man skulle tagit och granskat alla dessa företagen och sett till att de följer visa normer. När man går arbetslös finns det inget hellre än att man vill ha ett nytt arbete och bita tag i. Om man gör det bästa från sig och inte minst lägger ner så mycket arbete för att man vill ha jobbet och är intresserad. Men de läser inte din ansökan. Vad kul att vara arbetslös när man anstränger sig så hårt och bara får i nacken hela tiden. Jag längtar verkligen efter ett arbete som jag kan trivas och ha kul med arbetskolleger på. Och få arbeta igen skulle betyda allt för mig just nu. Vill inte gå här hemma längre men jag har en taktik som jag ska pröva och se om man kan få mer respons tillbaka. Önska mig lycka till.
Igår kom min bästa vän på besök och det var så mysigt, snacka lite och bara allmänt vara. Sen tittade jag på en film och somna tidigt. Så skönt.
Dags att få barnen till dagis.
Kramis Agge
Utflykt med barnen
Ja då var denna måndagen avklarad och har haft en underbar dag med mina två små pojkar.
Dagen började med att jag fortsatte med vårt projekt av flytt av kläder i huset. Blev nästan klar.
Åkte iväg med barnen på utflykt då vi har åkt tåg, vilket dom älskar. Sen åt vi lunch på Mac donalds. Efter det ville barnen åka färjan (båt) vilket jag tyckte var helt ok sedan vi inte har gjort det på ett bra tag. På båten satt vi längst fram så vi kunde se hur båten körde och det var väldigt spännande. Mina barn var lugna och snälla vilket jag kände lugn av. Ibland kan jag känna mig stressad då de vill vara överallt och ingenstans.. :) Lekplatsen vid biblioteket blev nästa hållplats där vi hade jätte kul ihopa. De skratta och skratta och skratta. Mest kul hade vi när de gunga, barnen skrek och var otroligt glada. Efter ett tag tröttnade vi lite på det och det var dags att bege sig till nästa station och det var inne i biblioteket för att läsa några roliga böcker. Vi hittade en väldigt spännande bok som hette monster, den blev ju populär direkt. Får se om vi kan skaffa någon av de böcker för det fanns visst många fler av dom. Vi började alla att bli lite trötta och då var det dags att bege sig hemåt. Så klart så skulle vi åka tåg igen och barnen i full aktion igen:)
Äntligen var vi hemkomna i vår varma lya och det blev korv med bröd. Jami. Gott i gott gott. Barnen åt men blev fort trötta och ville bara sova. Jag prövar att hålla de vakna men helt omöjligt. Till sist ger jag upp och de somnar gott efter all frisk luft.
Jag själv måste i säng tidigt idag annars orkar jag inte gå upp när mina barn vaknar. De somnade precis innan klockan 18.00. Det är lite tidigt för barnen att somna men inget att göra åt det.
Jag har nu fått gjort allt klart inför imorgon dagen. Det är nämligen dagis imorgon och alla kläder är nytvättade. Får se hur länge det håller sig rent...:) Inte länge vill jag tro.
Då var det sängdags, god natt gott folk. Sussa gott...
Kramis Agge
