Oscar, 12, och hans ­kompis såg hur röken ­vällde ut ur femvånings­huset i Mjölby där en femårig flicka dog i lördags.

De försökte slå larm men blev inte trodda av SOS-operatören.

– De sa att vi skulle ­sluta busringa, säger ­Oscar.

Den våldsamma branden i flerfamiljshuset i Mjölby i lördags eftermiddag slutade i tragedi. En femårig flicka brändes inne sedan hon gömt sig i en av de ­antända lägenheterna.

Oscar Eriksson, 12, och hans kompis befann sig precis utanför huset när branden utbröt. Plötsligt såg de hur svart rök bolmade från badrummet och ­balkongen.

– Då ringde vi till polisen, säger Oscar.

Men operatören tog inte deras larm på allvar.

– De trodde inte på oss och sa att vi skulle sluta. De trodde att vi busringde.

Vad sa ni till operatören?

– Vi sa att det var en brand på Prästgårdsliden.

”Varje minut dyrbar”

Pojkarna väntade tre ­minuter och ringde upp igen.

– Då var det någon annan som hade ringt. Då trodde de på oss, säger han.

De fick beskedet att ­räddningstjänst var på väg.

Enligt jourhavande brandmästare i Mjölby, ­Stefan Rylander, kom det första samtalet till SOS Alarm klockan 15.42.

I samma stund meddelades också att en liten flicka var kvar inne i lägenheten. Efter en minut vidare­befordrades larmet till räddningstjänsten som var på plats efter tre minuter och 30 sekunder.

– Varje minut är dyrbar när det handlar om att ­rädda liv, säger Stefan ­Rylander.

En rökdykning genomfördes direkt när brandkåren kom till platsen – utan att flickan hittades. I den andra genomsökningen fann räddningspersonal flickan som hade krupit in och gömt sig under en säng. Hon var då bortom all räddning.

Klockan 17.44 rapporterades till polis att femåringen påträffats död.

Kan ha varit anlagd

Anna Skagerström, ­produktionschef på SOS Alarm i Norrköping, vill ­inte kommentera Oscars berättelse.

– Jag har inte lyssnat på de här samtalen.

Kommer du att lyssna på dem?

– Vi får se om jag får ­någon anledning att gå in och lyssna på det här.

Du tycker inte att det ­ redan finns en sådan ­anledning?

– Först måste jag prata med operatörerna.

Polisen har inlett en förundersökning för att utreda om branden var anlagd. I samband med den kommer de också att titta på hur larmet kom in.

Mina egna kommentarer:

Hur många busringningar har de egentligen, varför inte skicka iväg en polisbil till och kolla upp det? Har varit mycket i det sista med att de inte tror på de som ringer in och larmar. Hur många % är busringningar?

Väldigt tråkigt att läsa detta, den stackars flickan kanske hade varit i livet om de hade trott på pojken?! Känns som alla våra olika system håller på att rasa ihopa. Det ska ändras hit och dit men inte till det bättre. Många som gör fel i sina viktiga tjänster. Politiker, SOS, Socialtjänsten osv osv. Vad är det som händer? Samhället verkar helt till att förfalla på många punkter. Det kan ni som sitter i regeringen ängna er tid till att se över istället för att prata om man ska jobba till 75 år eller 65 år. Eller är det jag som tänker fel? Tror inte det.

Man tappar hakan ibland....

Kramis Agge

Bergsklättraren David Crawley, 34, hängde huvudstupa mot bergsväggen medan brandmännen höll hårt i hans anklar.

Till sist lyckades han få tag i lille Leos handled – och fick upp pojken.

– Vi vet inte hur vi ska kunna tacka David, säger pappa Henrik Högberg.

Aftonbladet var med när Leo fick träffa sin räddare.

Irländaren vill inte kallas för hjälte.

Men lille Leos familj är av en annan åsikt.

– Vi ville så gärna träffa honom och bara få säga tack, säger Henrik Högberg, 31.

Ett dygn efter dramat återförenas bergsklättraren och familjen på Lilla Torg i Kristianstad.

”Belöning nog”

Det blir ett känslosamt möte.

– Leo tyckte om David och litade på honom på en gång, säger Henrik Högberg.

Klättraren:

– Jag hjälpte en treåring som var rädd och satt fast. Vem som helst skulle gjort samma sak, säger han till Aftonbladet.

Bott här i tio år

Malmö har varit David Crawleys hem i tio år, sedan han flyttade till Sverige från Irland. Att han blev en av huvudpersonerna i gårdagens drama var en ren slump.

– Jag och några vänner brukar klättra här. Jag såg alla ambulanser och frågade om jag kunde hjälpa till.

Till en början sa räddningstjänsten nej, men klättraren väntade kvar.

– Jag är 183 centimeter lång och väger 65-66 kilo, så jag är ganska smal och tänkte att de kunde ha användning för mig, och så blev det ju, säger David Crawley.

När lille Leo föll ned i en bergsskreva vid Kjugekulls strövområde utanför Kristianstad klockan halv elva på lördagsförmiddagen försökte räddningstjänsten först med selar, krokar och snören för att få upp honom.

Budade stör

Men timmarna gick och alternativen började ta slut. Man skickade bland annat ned både David Crawley och en liten flicka, utan resultat.

Till sist budade insatsledaren Thomas Nilsson dit en specialstör med krok från Höganäs, där den ingår i den räddningsutrustning som används vid fall på Kullaberg.

– Det är som en lång specialdesignad stång, kan man säga. Vi fick in den och lyckades vrida den runt hans kläder. Det gjorde att vi kunde dra ut honom en bit, säger Dan Svensson, vakthavande vid räddningstjänsten Skåne nordost.

Efterlängtade ord

Man testade då att ännu en gång att fira ned bergsklättraren med huvudet före.

– Jag pratade med Leo, vädjade att han skulle ta min hand. Till sist fick jag tag om hans handled, säger David Crawley.

Och så kom de.

Orden som familjen Högberg och hela räddningsmanskapet väntat på i över fem och en halv timme:”Jag har honom.”

Nästa vecka ska Leo och hans föräldrar träffa de övriga som var involverade i räddningen.

– Vi vill verkligen tacka var och en personligen. Det hade inte slutat på samma sätt om det inte var för de här underbara människorna, säger Henrik Högberg.

aftonbladet.se