Fånga dagen

Var på vårdcentralen idag i och med smärta i bihållerna och visste att jag skulle behöva antibiotika. Men denna här läkaren var inte utav denna värld. Har aldrig varit med om att man behandlar en patient på det viset. Han skulle behöva utb inom hur man hanterar patienter för det hade han ingen kunskap om. Jag var rasande när jag kom hem och pratade med min sambo om det och han hade den samma uppfattningen som jag. Så det var inte bara jag som reagerade på hur han betedde sig. Jag frågar han om något och han ville inte arbeta ens en gång. Jag berättar om mina bihåller och han säger att jag får inflammation pga min rökning. Hur kan han ta den bedömningen då han inte känner mig eller sett på min historik eller något alls. Han skrev ut medicin till mig utan att ens undersöka mig! Vad är det för en läkare? Har han lov till att skriva ut recept utan att ha undersökt sin patient? Jag tror inte det! Det är så skrattretande, är det konstigt att samhället ser ut som det gör om alla skiter i alla sina medborgare?! Vi borde alla tänka mer på våra medmänniskor. Eller har jag så fel? Är det bara jag som bryr mig om andra, hur de mår, hur de har det i vardagen? Hur klarar de av att varje morgon gå upp ur sin säng och se sig själva i spegeln? Jag blir nästan mörkrädd när jag ser bara på nyheterna! Det skjuts på öppen gata framför små barn. Deras mamma blir dödad mitt framför dom. De blir vittne till sina egna föräldrars mördare? Vad är det för samfund det har blivit till? Man har så många tankar och undrar över så mycket. Borde vi inte alla se oss om och bry oss? Hur har det kunnat gå så långt?
Min största rädsla som jag har är mina barn! Jag är så rädd för deras framtid och när det är dags att släppa dom ut i detta samfund! Men sen samtidigt så tänker jag att de måste lära sig att hantera samfundet för vad det är, att se när man ska undvika visa situationer. De har så mycket att lära och får mycket intryck av det de ser, om vi som föräldrar inte förbereder de på vad som finns där ute vill de aldrig klara sig.
Jag hoppas att mina barns förutsättningar är bättre än mina, som att slippa gå arbetslös tex, att aldrig börja röka osv.
Vad är egentligen mening med livet om alla ska gå runt och skjuta ihjäl varandra? Vad är syftet? Vad får du ut av det?
Många funderingar man har som alltid snurrar runt i huvudet.
Jag har och min sambo har tagit valet att få två underbara barn till denna värld och jag hoppas att deras framtid blir fantastisk. Det viktigaste av allt är att de är lyckliga och mår bra och har bra hälsa. Bättre än min i alla fall. Rökningen har satt sina spår och dags att göra något åt det kanske. Men inte idag.
Nu ska vi se ljust på livet och ha det bra. Jag älskar min familj och har det mycket bra med både barnen och min sambo. Vet andra som inte har det lika bra och jag uppskattar det jag har. Men kanske inte alltid visar eller säger det. Men som människa är det ( hoppas ) normalt tror jag;)
Ha det gott mina vänner och njut av livet. Ta dagen som den kommer och glöm alla bekymmer som inte måste vara till bekymmer.

Kramis Agge


Vad ska man göra?

Länge sen jag var sjuk, men nu ligger jag här. Så otroligt att man kan få så mycket snor i näsan, var kommer allt ifrån?
Jag har tänkt på det länge och det är att få kollat mina bihåller. Jag tror de är för trånga. Jag har minst haft 6 st bihållsinflammationer på ett år och det tycker jag är mycket. Ska till doktorn imorgon och kommer till att ta upp det.

Vad ska jag göra med mitt liv? Blir så trött på allt med att få mail hela tiden som bara säger tack för din ansökan, vi har gått vidare med andra sökande. Vad gör jag för fel? Varför är ingen intresserad av mig? Jag har ett bra CV och jag tycket att mina personliga brev är bra. Men tydligen inte. Börjar att tänka, är det fel på mig? Ska åka ner till arbetsförmedlingen och visa brevet. Får se vad de säger om det.
Kanske starta något eget, men vad? En internett butik, butik i stan? Vad vill jag sälja? Mina kort som jag gör? Mina sydda kuddar? Ingen aning! Ska man ha butik måste man sälja något mer! Vill inte starta något som inte kommer till att funka! Man drömmer stort ibland men sen samtidigt, varför inte? Jag vet att jag är duktig på det jag gör. De som jag umgås med säger att de är fina! Ljuger dom? Något jag nog aldrig får veta. Men jag ger aldrig bort något som jag inte är nöjd med. Idéer idéer idéer.... Jag ska nog fixa ihop detta, har stor tro på mig själv. Bara att sätta igång och samtidigt skriva ner allt.
Jag hoppas ju på att få utbilda mig som webbdesigner, det skulle varit så kul. Kom inte denna terminen men hoppas på nästa termin.

Kramis Agge


Nord Korea, bra artikel.

Aftonbladets utsända rapporterar från Nordkorea: Ett slutet land där ledaren har makten att starta kärnvapenkrig

Den nordkoreanska flyg­värdinnan ser osäkert på sin manlige kollega.

Han nickar och hon greppar mikrofonen:

– Mina damer och herrar. Vi passerar just gränsen till det befriade socialistiska fosterlandet.

Konstiga toner, en sorts revolutionär opera, fyller kabinen. Långt under oss syns en frusen flod. Ingen ombord säger något.

Vi bläddrar i tidningen som delats ut. Allt handlar om ledaren Kim Jong Il, som dog den 17 december. Det är bilder på hysteriskt gråtande människor och käcka uppmaningar att inte låta sig lamslås av sorg.

Paekduberget påstås ha skakat och mullrat på dödsdagen. Fåglarna ska ha setts sörja vid monumenten – och snön fallit från en alldeles stjärnklar himmel.

Historier om Nordkoreas ledare har spritts över världen i åratal, blivit moderna myter. Kim Jong Il ska ha komponerat världens vackraste operor, varit såväl modeikon som makalös golfare och farlig stridspilot.

Nu har hans son Kim Jong Un tagit över styret – och makten över landets kärnvapen.

 

Ankomsthallen på flygplatsen är kall och öppen som en lagerbyggnad. Militärer i tjocka pälsmössor står längs väggarna och andas köldrök.

Våra mobiltelefoner och pass beslagtas för resten av resan. Det är tolv grader kallt och alla passagerare försvinner i väntande bilar.

Vi har förgäves försökt få journalist­visum till Nordkorea. Nu är vi i stället på väg in som turister. Två guider, Lee, 29 och Kim, 34, hälsar på oss. De bär båda västerländska kläder, har läst engelska fem år på universitetet och tillhör regimens elit.

Kim sätter sig längst fram i minibussen, intill föraren. Lee flyttar på oss, så att hon själv ska få platsen längst bak och kunna kontrollera oss.

– Vägen är skumpig. Det är bekvämare för er, säger hon.

Pyongyang är Nordkoreas stora skrytbygge. Men det första man märker är allt som saknas. Bilar, affärer och reklam. I stället ser vi tavlor med regimens slagord.

Framåt!

Odla åkrarna!

Döda fienden!

Människor ser ut som myror under monumenten. De hukar i kölden, väntar i långa köer till buckliga spårvagnar.

Vilka är de? Vad drömmer de om?

Kommer vi alls att kunna förstå deras land?

 

Hotellet ligger på en ö i floden som delar staden. Det är fyrtiosju våningar högt, har tusen rum, men bara en handfull gäster. I receptionen är det fem grader varmt.

Vi tas till Restaurang 2, som ligger mitt emot Restaurang 1. Kim kommer med förmaningar.

– Gå aldrig i väg någonstans utan att vi är med. Ni kan bli påkörda av bilar.

Vi är de enda västerländska turisterna i världens mest slutna land och reglerna för vårt fem dagar långa besök är enkla: vi kommer hela tiden att bevakas och får inte prata med vanliga människor.

180 meter från hotellets dörrar ligger en vägspärr, det är så långt vi kommer. Lee väntar i receptionen med en ursäkt.

– Ni måste tyvärr byta rum. Från våning 36 till 39. Det är ... lyxigare.

Det nya rummet är identiskt med det förra. Kanske betyder det inget, men som besökare i Nordkorea letar man tecken överallt.

Högst upp i hotellet finns en restaurang som sakta snurrar runt. I tjugo år har landet plågats av elbrist. Nu är den värre än på många år.

Bara enstaka monument lyser som röda prickar, annars är tremiljonersstaden svart.

 

Männen har samma kortklippta frisyr och kvinnorna samma axellånga hår. Alla bär en pin på vänster bröst – en bild på landets döde grundare Kim Il Sung, framför en flagga.

Utanför ett museum sitter en man på huk och säljer cigaretter. Han slår igen sin låda när han får syn på oss.

Jag frågar Lee: vad var det där?

– Jag såg ingenting, svarar hon.

 

När Lee kom till jobbet på den statliga turistbyrån en måndagsmorgon i december möttes hon av chefen.

– Det har hänt något viktigt. Det kommer på tv klockan tolv, sa han.

Kanske borde hon ha anat något. År 1994 var det rektorn i hennes skola som rullade ut en tv i aulan och samlade alla eleverna just klockan tolv.

Då var beskedet att Kim Il Sung dött. Ändå chockades hon när den svartklädda kvinnan på tv kom med det nya dödsbudet.

– Jag var så ledsen och förkrossad. Vi kunde inte tänka oss att han skulle dö.

Hon gick med sina arbetskamrater till ett Kim Jong Il-monument en bit från kontoret och grät. Efteråt fick hon höra hur det gått till.

– Det sista han gjorde var att sitta på ett tåg och skriva på ett dokument om att människor skulle få äta fisk. Han tänkte på sitt folk in i det sista.

Hon blinkar till några gånger, fortfarande rörd.

Nu råder sorgeperiod i Nordkorea. Lee kan gå på restaurang med sina vänner på söndagarna. Men att sjunga karaoke, som hon tycker om, är inte att tänka på.

Utanför paradtorget mitt i Pyongyang stöter vi på en grupp skolbarn. De går på led, vinkar glatt med röda blommor och sjunger en ny sång:

– Vi håller vår briljante kamrat Kim Jong Un högt!

En hel värld försöker ta reda på vem Nordkoreas nye ledare är. Inte heller Lee eller Kim har hört särskilt mycket. Första gången de såg honom var på partiets kongress 2010.

– Jag tänkte som alla andra: vad lik sin farfar han är, säger Lee.

Ännu hade bilderna på den nya ledaren inte satts upp. Men på några håll håller man på att resa en tredje tavla, intill målningarna på Kim Il Sung och Kim Jong Il.Överallt ser vi människor som rensar vägbanan från snö och is för hand – med kvastar, hackor och hammare. Ibland går det en mil utan att vi passerar en enda annan bil. Enligt vår guide sköts arbetet av volontärer, frivilliga som ser till att de glest trafikerade vägarna ändå är fullt kördugliga. Överallt ser vi människor som rensar vägbanan från snö och is för hand – med kvastar, hackor och hammare. Ibland går det en mil utan att vi passerar en enda annan bil. Enligt vår guide sköts arbetet av volontärer, frivilliga som ser till att de glest trafikerade vägarna ändå är fullt kördugliga.Foto: URBAN ANDERSSON

 

Det är en kall koreansk vinter och vi åker norrut över frusna risfält fläckvis täckta av snö. Vi kommer att färdas över hundra mil på öde motorvägar och 20 mil längs långsam järnväg. Det är där, på väg till något krigsmonument, i någon by eller utanför någon restaurang, som vi kan se glimtar av det verkliga livet.

Men så fort vi går några meter bort för att ta en bild blir det väldigt bråttom. Kim tittar stressat på klockan och säger:

– Kom tillbaka! Vi har ett program att följa och är redan sena.

 

Människor ger sig ut på isarna för att hämta vatten. Genom bilrutan liknar de prickar på en duk, som en holländsk renässanstavla.

Man rullar rostiga vagnar med kol och letar pinnar eller torkat gräs eller vad som helst som går att elda. Det verkar som om alla bär på något.

De går framåtlutade eller tar mödosamma tramptag på någon gammal cykel.

Diktaturens dåliga självförtroende förkroppsligas av Den internationella vänskapsutställningen.

I två enorma bergrum i Myohyang-berget har världens gåvor till Kim Il Sung och Kim Jong Il samlats. Nu ska ett tredje byggas, till Kim Jong Un.

En karta med små ljuspunkter visar var allt kommit i från. Det är över 90 000 presenter från 185 länder.

Vi går ensamma, genom marmorsalarna, med stora tygstrumpor över skorna. En man smyger efter oss och släcker ljuset där vi varit.

Där finns elfenbensskulpturen från Mugabe i Zimbabwe. Lappkåsan från Svensk-koreanska föreningen. En grinande uppstoppad krokodil som håller en drinkbricka från Nicaragua …

Den lokala guiden, en representativ kvinna i folkdräkt, är entusiastisk. Hon slår ut med händerna och liksom flåsar andäktigt när hon pratar.

– Se här! Och här!

Budskapet är tydligt: världen erkänner oss! Vi är inte så ensamma som de säger! Vi har vänner!

En dörr öppnas från ingenstans. Två kvinnor tittar ut, ser oss, och vänder snabbt. Dörren stängs.Skolbarnen sjunger en ny sång, som hyllar Kim Jong Un. Hela världen undrar just nu vem landets nye ledare är. Folket i Nordkorea vet inte mer än vi. Skolbarnen sjunger en ny sång, som hyllar Kim Jong Un. Hela världen undrar just nu vem landets nye ledare är. Folket i Nordkorea vet inte mer än vi.Foto: URBAN ANDERSSON

 

Jag har rest i diktaturer förr, i Burma, Syrien och på Kuba. Förr eller senare har fasaden alltid spruckit. Någon har gjort ett tecken, viskat något i smyg. En taxichaufför har börjat tala.

Nordkorea är annorlunda. Under fem dagar ser vi inte minsta spår av motstånd.

Ibland känns det som om människorna vi möter är regisserade. Som vi rör oss i en kuliss och verkligheten ligger bortom vår räckvidd och inget är på riktigt.

Tandpetaren är grov och stickig. Är den täljd för hand?

Vi har stannat i en by som heter Hwasan för att äta. Inte så långt härifrån, uppe i bergen, börjar Nordkoreas eget Gulag, där kanske 200 000 straffångar lever under omänskliga förhållanden.

Matsalen, en trappa upp, är tom och kall. I bakgrunden spelas revolutionär opera tills strömmen går och allt blir tyst.

Vi sitter med ytterkläderna på medan tallrik efter tallrik bärs in av tysta servitriser. Kanske vill de få oss att tro att det finns gott om mat här.

Det gör det inte.

När Sovjetunionen föll ströps Nordkoreas tillgång på billig olja och råvaror. Fabrikerna stannade och kollektivjordbruken kollapsade. Hungern blev allt värre, medan regimen drev utländska hjälporganisationer ur landet och la pengarna på att utveckla kärnvapen.

Avhoppare har berättat för den amerikanska journalisten Barbara Demick hur folk brukade dö på natten, i sina sängar. Eller på dagen, i fabrikerna. Barn föll ihop över sina skolbänkar. Man tror att tre miljoner barn, kvinnor och män kan ha dött.

De senaste tio åren har läget varit mindre akut. Men enligt FN:s matorgan har antalet undernärda barn nu åter börjat öka.

Vad märker vi av allt det där? Ute i byarna ser vi pojkar och flickor med kindkotor som skär genom huden.

Kim Jong Un verkar vara landets ende fete man.

 

Lee skonades från svälten. Hennes pappa var professor i politik och familjen tillhörde eliten i det socialistiska klassamhället Nordkorea.

– Men det var svårt. Många dog.

När Lee talar om svälten säger hon Den svåra marschen. Det är så regimen har valt att kalla den. Så har tre miljoner människors död fått något nästan ädelt över sig.

 

Andra gånger känns det som om vi har rest in i en religiös sekt, där varje del av landets historia knyts till ledaren. Pohyon-templet är från tusentalet, ändå vill guiden prata om den döde presidenten:

– Vår store ledare sa ’de här byggnaderna är värdefulla. Vi ska spara dem för våra barn’.

Som om tanken på att bevara ett lands historiska skatter vore originell, rent av genialisk.

 

Flera tanter sitter på huk, det är tydligt att de säljer bröd och kakor. Jag tittar på Lee som inte längre kan blunda.

– Det där är inte okej, säger hon.

Fast hon ser inte särskilt besvärad ut, en rispa i fasaden gör ingen revolution.

Vi är på väg söderut, längs en tom, spikrak motorväg. Ibland går det en mil utan att vi ser en enda annan bil. Däremot åker vi förbi hundratals, kanske tusentals unga och gamla, män och kvinnor.

Med hackor och hammare försöker de få bort isen från vägbanan. Långsamt, med möda, utan entusiasm eller engagemang.

– Alla är volontärer, naturligtvis, säger Kim.

Ett av landets stora industriområden ser öde ut, ur skorstenarna kommer ingen rök. Ekonomin är fortfarande körd i botten, plågad av omvärldens sanktioner. Landets anklagas för att tillverka heroin och falska hundradollarssedlar för export. Inkomsterna sägs gå till toppskiktets lyxkonsumtion.

Kim Il Sungs ideologi bygger på att landet ska vara självförsörjande. Men på ledarnas bord är konjaken fransk och cigarrerna kubanska och bilen i garaget är tysk.Löjtnant Kim Jong Hak är intresserad av svenska vikingar. Varje dag ser han sina sydkoreanska fiender på andra sidan gränsen. ”De är marionetter”, säger han. Löjtnant Kim Jong Hak är intresserad av svenska vikingar. Varje dag ser han sina sydkoreanska fiender på andra sidan gränsen. ”De är marionetter”, säger han.Foto: URBAN ANDERSSON

 

Kim viftar med papper, tar oss förbi vägspärr efter vägspärr. En skylt visar att Seoul, huvudstaden i Sydkorea, bara ligger sex mil bort.

År 1953 slöts ett vapenstillestånd. På kartan drogs ett pennstreck, längs den trettioåttonde bredgraden, som skulle utgöra gränsen. Fyrtio år senare drog sig Nordkorea ur icke-spridningsavtalet och vägrade att släppa in observatörer. Landet började arbeta upp plutonium från kärnkraftverk och genomförde år 2006 och 2009 två provsprängningar.

Signalen var tydlig: Nordkorea är redo att starta ett kärnvapenkrig.

Löjtnant Kim Jong Hak tar oss den sista kilometern ner mot gränsen tillsammans med fyra av sina soldater. Han är vänlig och vill tala om svenska vikingar, som han beundrar, och tillståndet i världen.

Irans hot att stänga Hormuzsundet, som den statskontrollerade tv:n rapporterat om i flera dagar. Vad tycker jag om det?

Han fortsätter, utan att vänta på ett svar:

– Världen är farlig. Vi hoppas slippa ett kärnvapenkrig.

Löjtnanten tar oss till en barack byggd precis på gränsen. Stilleståndslinjen skär rätt genom huset, ändå är platsen kusligt lugn.

Det sydkoreanska observatoriet, en modern stor stål- och glasbyggnad full av kameror på fasaden, ligger tio, femton meter framför oss.

Två ljusa FN-observatörer patrullerar över asfalten på andra sidan. Svenskar, enligt Hak.

– Ni är inte neutrala. Jag respekterar er historia, era modiga vikingar. Men ni har inget här att göra.

Hak pekar på en väldig sydkoreansk flagga, som vajar högt framför oss.

– De är samma folk som vi och vill också återförenas. Men deras soldater … de är marionetter i USA:s regim.Ledningarna har frusit. Folk går ut på isarna för att hämta vatten i vakar. Överallt ser vi människor som samlar grenar och pinnar – allt som går att elda med. Ledningarna har frusit. Folk går ut på isarna för att hämta vatten i vakar. Överallt ser vi människor som samlar grenar och pinnar – allt som går att elda med.Foto: URBAN ANDERSSON

 

Vi fortsätter, genom kalla krigets byggnadsminnen, för att höra den andra sidan av historien, nordkoreanernas.

Till sist blir det så mycket krigspropaganda, så många bilder på nedskjutna bombplan och hjältemässiga soldatdåd och onda amerikanska imperialister, att man vill ropa: Det är sextio år sedan, gå vidare.

Men Nordkorea tycks för evigt vara fast i historien.

 

Skarvarna i vägbanan dunkar sövande som längs en räls. Varje by ser likadan ut. Det är raka rader av enplanshus med vit puts och traditionellt välvda tegeltak. Mitt i byn står en staty på Kim Il Sung.

Slagorden längs bergssluttningarna och i dalarna lyser röda, bryter tillsammans med flaggorna vinterns trista vit-brun-gråa landskap.

Länge leve Kim Il Sung!

Vi ska göra som partiet säger!

Låt oss leva på vårt sätt!

Vi har inget att avundas här i världen!

Kanske är det nu man som resenär skulle luta sig bakåt. Sväva i väg i tankar, undra om inte bristen på mat och frihet vägs upp av något annat, som vi inte har.

Gemenskapen, människors strävan mot samma dröm.

Runt dikeskanterna samlar folk sina pinnar.

Kan man förstå ett land som Nordkorea?

Ljudet av revolutionär opera från fabriken tvärs över den frusna floden tystnar. Snart ska kvällen komma och Pyongyang svartna.

– Jaha, hade vi velat besöka en affär? Skola? Tala med vanligt folk? Det hade kunnat ordnas, säger Kim. Men nu är det för sent.

Vi ler mot varandra, lika medvetna om lögnen.

Det är mot slutet av resan och kontrollen är något mindre sträng. Vi går runt lite själva i Nationalbiblioteket vid Kim Jung Il-torget, där studenterna sitter med regimens utvalda böcker och datorer utan internet. Hoppas att någon ska säga något.

Men ingen vågar höja blicken.

 

Jag tänker på människorna vi sett. Skolbarn som åkte skridskor på isarna. Ett ungt par som försiktigt höll varandra i handen. En gammal kvinna som stannade upp i sitt slit för att vinka till oss. Pappan som skojade med sin pojke.

Tror de alla på regimens propaganda?

 

Lee och Kim lämnar oss och vi tar vi hissen till högsta våningen. Den tomma restaurangen står stilla, högt ovanför sin mörklagda stad. Jag går i väg för att hitta en servitris men upptäcker ett nordkoreanskt par i trettioårsåldern.

Han håller en halvt uppdrucken whiskyflaska i handen. Hon ligger utsträckt över heltäckningsmattan, skrattar, blir uppdragen, men faller igen.

Jag är ensam och de är berusade och vi är högst upp i ett tomt öde jättehotell. Är det de som har något att berätta?

Hissen kommer och hon är på benen igen och det sista som händer är att han vänder sig om.

– Good, säger han och ler berusat.

– Very good.

 

Någon måste ha tryckt på knappen för restaurangen har börjat rotera igen. Långsamt vrids vi runt i mörkret.

Vi tittar ut, blickar i varje riktning, men ser absolut ingenting.


Mina egna synpunkter!


Jag tyckte detta var väldigt intressant att läsa, man fick en allt mer inblick hur det är ute i världen. Att det kan vara så än idag, det nya samfundet.

Verkligen värt att läsa, jag hoppas att ni som läser detta tycker det var lika bra som jag.

 

Kramis Agge


Äntligen!

Nu äntligen har jag fått lite tid till övers för att skriva i min blogg igen. Har haft mycket att stå i som skulle bli klart så fort som möjligt. Barnen var lite längre på dagis och det var skönt så jag fick gjort färdigt en ansökan.

Har nu sökt arbete på ett internett flygbolag och det verkar väldigt intressant. Jag satt med ansökan i 6 timmar för att få ett så bra som möjligt personligtbrev och jag hoppas ju nu innerligt att de har intresse för mig och vill kalla in mig för intervju. Jag har väntat hela dagen idag på att få i alla fall ett mail på att de har mottagit min ansökan men har inte hört något än. Vill så gärna att de tar kontakt så att jag tänker inte på något annat idag.

Det är otroligt svårt tycker jag att få ett bra personligtbrev som de tycker är intressant att läsa och sen har det ju mycket med vad för en person som läser det. Från ett sådant brev kan man ju nästan känna av om det finns någon personkemi. Personligtbrev ska ju vara ögonfallande och få en till att vilja läsa mer och vilja veta mer. Att man fångar upp det dom söker för tjänsten är väldigt viktigt. Jag har surfat runt och läst information om hur det kan se ut och hur det ska formuleras. En sida som jag tyckte hade väldigt bra information var metrojobb.se de hade många olika artiklar att läsa för att kunna sätta ihop ett så bra brev som möjligt. Men jag tyckte ändå det var svårt men med bra tips och råd blev det ett bra personligtbrev. Hoppas att den arbetsgivaren också håller med mig om det. Det finns många sajter att gå in på och kolla arbete, har varit inne på hur många som helst. Sen är det ju alla dessa rekryteringsföretagen som vill att man ska registrera sig på deras sida. Jag har nu registrerat mig på jobbsafari.se och hoppas på att det ska hjälpa mig lite till. Jag vill inget annat än att få ett jobb som jag kan lägga min kraft på och få utvecklas mer. Ingen större utveckling av att gå hemma precis.

Har även ställt frågan till dagis om att få utöka tiden så att barnen går på dagis 5 ggr/v istället för 3 ggr/v. De vill säga att jag får ha de där 25 t/v. Vilket skulle vara toppen så att man får mer tid till att kolla upp arbete och söka arbete. Jag skulle få svar lite senare, de ville tänka på det och det är helt ok. Hoppas ju på att de ska bra. Vi håller tummarna.

Irriterar mig på personer som inte kan vara ärliga till en. Om de nu har något problem med något man sagt eller gjort, varför kan de inte bara säga det till en då? Om ingen berättar för en hur ska man då kunna ändra på sig eller tänka på det till en annan gång? Som människa har vi alla brister, ingen är perfekt och ingen kan vara perfekt. Men om vi ska kunna bli en bättre människa måste vi få veta våra brister och kunna ta kritik. Utav kritik kan vi bara bli starkare och bättre individ. Vi alla vet ju vad vi har för brister men vi kanske har fler som vi bara nekar till eller är osäkra på. Det jag vill säga är att det beror ju på att man inte alltid får veta. En rak dialog och öppen kommunikation är ao. Men så är ju inte det verkliga livet. Men man har sedan val man kan göra. Att umgås med människor som inte är ärliga eller umgås med de ändå men ta det då för vad det är. Jag tycker ju att man inte ska klaga för man har då gjort sitt val. Jag vet att jag har brister men ibland väljer att blunda för det och det tror jag vi alla gör någon gång. Ibland tror jag att vi klagar på alla andra men är inte själva ett dugg bättre. Men man kan ju även göra det för att man vill framstå som bättre själv. Vilket inte är ok. Om man inte vet hela situationen så tycker jag att det blir svårt att ta ett ståndpunkt för något. Ibland kan det vara känsligt att fråga också och man vill ju då inte göra det värre än vad det var från början. Jag är ju lite klantig ibland men man lär sig hoppas jag. Vi alla är individer som utvecklas varje dag hoppas jag.

Har kollat in Wallmans dinnershow och har tänkt att gå dit. Verkar roligt och bra musik. Har förhört mig lite och det finns fler som är intresserade, jätte kul.

 

Bye bye

Agge


Rekryteringsföretag

Vaknar av att min minsta son klättrar uppe på mitt huvud och att det drar i hårbotten. Inte alls kul att vakna på det sättet. Konstigt man vaknar på dåligt humör?! NOT.
Dagen igår ägna jag till att få lagt in annonser på blocket så jag blir av med alla barnartiklar som vi har kvar. Nu är det bara den stora syskonvagnen kvar. Ska bli så skönt att slippa alla stora saker som bara tar plats och som inte används. Har gjort en stor utrensning av allt här hemma. Så otroligt skönt. Man bara samlar på sig en massa. Det är så lätt att hamstra. Man tänker lätt att det kan jag få nytta av, men i själva verket ligger det bara och skräpar och blir dammigt i ett hörn. Men nu är det slut på det. Har man inte använt det på 1 år så släng skitet för då kommer du inte till att använda det. Har ju sett på tv program som visar hur extremt det kan bli, man får sig en chock när man ser det.
Jag var även ute på nätet för att kolla arbete och det är inte mycket som finns på arbetsmarknaden, det som finns söker man. Jag var på en rekryteringsträff på arbetsförmedlingen och trodde att något positivt skulle hända. Men för att ta det från början så var det ett arbete jag ville söka och såg då att rekryteringsfirman hade öppet hus och tänkte då att jag skulle lämna ansökan personligen istället vilket jag gjorde. Men när jag då sitter på denna personens kontor säger hon då att mitt CV ser värdelöst ut och jag som person tar då åt mig kritiken och tänker; ser det så värdelöst ut? Det får jag fixa. Hon frågar mig om jag vill ha hjälp och jag svarar då - ja det får jag ju ha sedan du menar att det ser kasst ut. Hon svarar mig då - det sa jag inte. - jo det gjorde du ju. Hon erbjuder då att hon kan hjälpa mig men jag måste då gå till arbetsförmedlingen och söka för att få hjälp av henne. - Så är reglerna säger hon. Jag menar då att kan vi inte sätta upp en tid så du kan hjälpa mig, - nej, det går inte. Jag tänker då för mig själv att detta fixar jag själv. Jag fick en känsla från henne att hon ville inte hjälpa mig utan bara var trevlig och erbjöd mig hjälpen för det är hennes jobb. Vi avslutade samtalet och jag gick till arbetsförmedlingen för att få en annans åsyn om mitt CV. När jag då frågar om de vill titta på mitt CV och ge mig ett ärligt svar på vad de tycker och får då svaret att det ser bra ut. Men det jag tänkte då var att kanske fler vill tycka som henne på rekryteringsfirman så jag tar och fixar mitt CV. Sen åker jag tillbaka till arbetsförmedlingen och visar upp det och de tyckte det så jätte bra ut. Jag åkte då som sagt till rekryteringsträffen och där står hon, jag tänkte direkt att jag ställer mig i hennes kö och ser vad hon säger nu om mitt CV. Hon var trevlig när hon tog emot mig och tittade på mitt CV och tyckte det såg jätte bra ut och ville då boka in ett möte med mig till en tjänst som hon ansåg skulle passa mig perfekt. Jag blir ju givetvis jätte glad och tänker äntligen kanske händer det något. Nästa dag ringer jag henne och frågar hur hon vill gå till väga, om vi ska ha ett möte. Men då dissar hon mig helt och hållet. Så otroligt dåligt gjort. Först ge en förhoppningar och sen bara dissa mig. Jag var så otroligt arg att jag bara ville sätta mig i bilen och åka ner till henne och säga att så kan man inte bete sig, men vad hade det hjälpt mig? Antagligen ingenting. Jag går då vidare till nästa företag på denna rekryteringen, då får jag information om att hon läser inte de ansökningar hon får in på sin databas utan hon ser först på alla CV hon fått in på arbetsförmedlingen genom träffar. Jag berättar att jag har sökt arbete hos er men man hör aldrig något från er. Hon berättar då att jag tittar först på detta, så det är bra att du är här och lämnar detta. Jag tycker det är så otroligt fel. Alla de som söker jobb och registrerar sig på deras sida för att förhoppningsvis ha möjlighet till arbete kan ju kamma sig för det finns ju inte en chans för dom om de inte har träffat rekryteringsfirmans personal. Hur kan man tänka så? Jag menar att det kanske finns de som inte kan möta upp då de bor 40 mil från stället men är villiga till att flytta. Jag vill ju säga att det inte är klokt. Jag tycker man skulle tagit och granskat alla dessa företagen och sett till att de följer visa normer. När man går arbetslös finns det inget hellre än att man vill ha ett nytt arbete och bita tag i. Om man gör det bästa från sig och inte minst lägger ner så mycket arbete för att man vill ha jobbet och är intresserad. Men de läser inte din ansökan. Vad kul att vara arbetslös när man anstränger sig så hårt och bara får i nacken hela tiden. Jag längtar verkligen efter ett arbete som jag kan trivas och ha kul med arbetskolleger på. Och få arbeta igen skulle betyda allt för mig just nu. Vill inte gå här hemma längre men jag har en taktik som jag ska pröva och se om man kan få mer respons tillbaka. Önska mig lycka till.
Igår kom min bästa vän på besök och det var så mysigt, snacka lite och bara allmänt vara. Sen tittade jag på en film och somna tidigt. Så skönt.
Dags att få barnen till dagis.

Kramis Agge


Utflykt med barnen

Ja då var denna måndagen avklarad och har haft en underbar dag med mina två små pojkar.
Dagen började med att jag fortsatte med vårt projekt av flytt av kläder i huset. Blev nästan klar.
Åkte iväg med barnen på utflykt då vi har åkt tåg, vilket dom älskar. Sen åt vi lunch på Mac donalds. Efter det ville barnen åka färjan (båt) vilket jag tyckte var helt ok sedan vi inte har gjort det på ett bra tag. På båten satt vi längst fram så vi kunde se hur båten körde och det var väldigt spännande. Mina barn var lugna och snälla vilket jag kände lugn av. Ibland kan jag känna mig stressad då de vill vara överallt och ingenstans.. :) Lekplatsen vid biblioteket blev nästa hållplats där vi hade jätte kul ihopa. De skratta och skratta och skratta. Mest kul hade vi när de gunga, barnen skrek och var otroligt glada. Efter ett tag tröttnade vi lite på det och det var dags att bege sig till nästa station och det var inne i biblioteket för att läsa några roliga böcker. Vi hittade en väldigt spännande bok som hette monster, den blev ju populär direkt. Får se om vi kan skaffa någon av de böcker för det fanns visst många fler av dom. Vi började alla att bli lite trötta och då var det dags att bege sig hemåt. Så klart så skulle vi åka tåg igen och barnen i full aktion igen:)
Äntligen var vi hemkomna i vår varma lya och det blev korv med bröd. Jami. Gott i gott gott. Barnen åt men blev fort trötta och ville bara sova. Jag prövar att hålla de vakna men helt omöjligt. Till sist ger jag upp och de somnar gott efter all frisk luft.
Jag själv måste i säng tidigt idag annars orkar jag inte gå upp när mina barn vaknar. De somnade precis innan klockan 18.00. Det är lite tidigt för barnen att somna men inget att göra åt det.
Jag har nu fått gjort allt klart inför imorgon dagen. Det är nämligen dagis imorgon och alla kläder är nytvättade. Får se hur länge det håller sig rent...:) Inte länge vill jag tro.
Då var det sängdags, god natt gott folk. Sussa gott...
Kramis Agge


Söndagsmorgon!

Då var det redan söndag, gud vad fort helgen tar slut. Det är inte mycket man hinner med att göra.

Alla sov gott inatt utan pappan i familjen som fick ligga i soffan. Den som sov längst vara lilla kusinen. Varför kan inte mina barn sova lika länge? I alla fall när det är helg, skulle varit så skönt med en sovmorgon men den verkar vara långt ifrån oss än så länge.

Pappa i huset gjorde pannkakor till frukost till barnen, det var smarrigt... jami... Kan inte få något bättre, tycker barnen i alla fall. Vi vuxna åt traditionell frukost med gott pålägg.

Satte en sats med deg till att baka kanelbullar idag, de ser väldigt goda ut... Ett tag sen jag gjorde det. Visst ser de goda ut?!

Känner mig aktiv idag och mycket som jag vill göra och få gjort. Vissa grejor går inte att fixa då en del kostar pengar och då är det lite större summor jag pratar om. Men ska nog få gjort en hel del, hoppas jag.

Snart blir kusinen också hämtad, sen är det som vanligt igen i vårt hus.

Vår äldsta son råkade knuffa ner sitt glas på golvet som gick i tusen tals biter, han sa förlåt med en gång och blev väldigt ledsen. Men det var ingen som kom till skada i alla fall och det är ju huvudsaken. En liten sådan olycka är lätt hänt, det händer även oss vuxna fast vi är försiktiga.

Om jag ska bli klar med all min tvätt som ska vikas ihopa så måste jag nog sätta igång, tack för idag.

Kramis Agge


Helg med lmfao..

Stereon på högsta volym och barnen sitter klistrade till tv och lyssnar på lmfao..:) Den äldsta ska ha tuppkam och den andra ska ha solglasögon.... Roligt att se på dom och när de väl ställer sig upp och dansar är det en glädje att se på dom. De tar efter alla dansstegen som de gör i videon.. hihihi...

Då var det lördag och mycket har hänt sen igår, man läser nyheterna och man blir ju bara deprimerad av allt som händer i vår värld och så har man satt två barn till denna värld??!! Vad tänkte man? Men man har väl förhoppningar att det ska bli ett slut på allt utan att hela jorden ska gå under. Eller?!

Inga större planer idag, passa kusinen till mina barn som även ska sova över. Han brukar tycka att det är roligt att komma hit. Mina två tar så god hand om han. De vill även visa han allt de har och ger han leksaker som han kan leka med. Det är kul att se på de hur de pratar med varandra och leker ihopa.

Jag hade satt in annons på blocket för att få sålt mina två spjälsängar, det tog ca 10 minuter så ringde telefonen. Den ena blev såld direkt och två dagar senare var den andra såld + en av våra barnvagnar. Trodde aldrig att det skulla gå så fort men det gjorde det. Kul att det kommer till nytta för någon annan. Men telefonen har inte slutat ringa och får fortfarande massa mail. Vill inte ta bort annonsen förrän de har hämtat sängen.

Jag har fått höra om en insamling till ensamstående föräldrar och har nu tänkt framöver att lämna kläder och dylikt till de istället för att slänga det på UFF kontainern. Jag vill även uppmanna andra till att göra detsamma. Man tycker att man kan ju hellre pröva och hjälpa de som bor i ens hemland innan man hjälper alla andra. Kanske fel av mig att tänka så, man kan får ju även se var det största behovet finns. När man slänger det i UFF kontainern så går det ju först till sekondhand affär och de måste betala. Men ger man det till Svenska Kyrkan så får folket det utan att betala. Vill ju tro att det är så i alla fall.

Ha en underbar lördag och på gensyn... :)

Kramis Agge


Arbetslös, är inte rolig vardag.

Då var det fredag igen, veckorna går så fort.

Har nu varit arbetslös sen september 2011 och det känns otroligt tråkigt. Vill bara ha ett arbete att gå till och slippa gå hemma. Jag kan ju inte säga att jag är sysslolös av att gå hemma. Har två barn som ska tas hand om. En på 3 år och den andra på 4 år, så de håller mig väldigt sysselsatt. Men det skulle vara trevligt att få tänka på något annat än barn och hemmet. Jag har sökt så mycket arbete men inte gett något resultat. Jag hoppas ju verkligen att en dag är det någon som tänker, henne vill vi ha...

Har varit på rekryteringsträffar på arbetsförmedlingen och först tror man att man har något på G men sen när man ringer för att följa upp det så blir det inte så.

Men nu ska jag pröva en ny taktik för att söka jobb och jag hoppas att det kan ge mig större chanser. Om inte, så vet jag faktiskt inte vad jag ska göra, har läst en del om hur man kan gå tillväga och det har varit intressant att läsa. Nu är det min tur att se om det funkar.

När man är arbetslös får man ha barnen på dagis 15 h/v. Jag tycker att det är för lite och inte nog med det, vi måste betala för en full plats ändå. Varför ska vi behöva betala för något som vi inte använder???? Jag kan ju tycka att man åtminstone skulle fått ha 25 h/v så att de fick den stimolansen varje dag och det vill då resultera i att jag får mer tid till att söka arbete. Man tror kanske att det inte tar så lång tid men det tar otroligt mycket tid att söka arbete. När du har hittat ett arbete du vill söka ska du sen också skriva ett bra personligt brev till dom för att få chans på jobbet. Det är inte gjort på en handvändning bara. Ett jobb ska ju samtidigt vara utav ens intresse. Jag har sökt arbete utav alla dess olika slag men inget jag brinner för. Ska man då behöva vara oärlig till arbetsgivaren och säga att man brinner för något som man inte gör för att få ett jobb?????

Jag kan inte göra det, det känns så otroligt fel, men jag är ju inte rädd för att pröva på något nytt iheller.

Får hålla tummarna på att någon finner intresse för mig snart och ger mig den lilla chansen som jag behöver för att lyckas.

Kramis Agge


Min blogg!

Då har jag skaffat mig min egen blogg, jippi, vi får se hur detta ska gå?!

Ser fram emot det och hoppas att ambitionen stannar kvar:)

Jag hoppas ju även på att det kommer till att vara någon som läser på min sida och tycker det är kul...:)

Det roliga med blogg är väl att man kan få respons på det man skriver och få ut allt ur sitt huvud.

Ibland kan jag tycka att det är renna karusellen som snurrar runt i hjärnan. Det är så mycket man ska tänka på, komma ihåg och samtidigt göra en massa.

Alla kräver alltid något från en men det är ju även positivt, men ibland blir det för mycket. Då kan man ju stå och väga fram och tillbaka om man ska säga ifrån eller man ska vara tyst. Men hur tas det om jag säger ifrån, ser det illa ut eller är det positivt. Beror ju på vad för situation det är:)

Skit kul att skriva men nu får det räcka för första inlägget.

Kramis Agge


RSS 2.0