gatanilivet

Den nordkoreanska flyg­värdinnan ser osäkert på sin manlige kollega.

Han nickar och hon greppar mikrofonen:

– Mina damer och herrar. Vi passerar just gränsen till det befriade socialistiska fosterlandet.

Konstiga toner, en sorts revolutionär opera, fyller kabinen. Långt under oss syns en frusen flod. Ingen ombord säger något.

Vi bläddrar i tidningen som delats ut. Allt handlar om ledaren Kim Jong Il, som dog den 17 december. Det är bilder på hysteriskt gråtande människor och käcka uppmaningar att inte låta sig lamslås av sorg.

Paekduberget påstås ha skakat och mullrat på dödsdagen. Fåglarna ska ha setts sörja vid monumenten – och snön fallit från en alldeles stjärnklar himmel.

Historier om Nordkoreas ledare har spritts över världen i åratal, blivit moderna myter. Kim Jong Il ska ha komponerat världens vackraste operor, varit såväl modeikon som makalös golfare och farlig stridspilot.

Nu har hans son Kim Jong Un tagit över styret – och makten över landets kärnvapen.

 

Ankomsthallen på flygplatsen är kall och öppen som en lagerbyggnad. Militärer i tjocka pälsmössor står längs väggarna och andas köldrök.

Våra mobiltelefoner och pass beslagtas för resten av resan. Det är tolv grader kallt och alla passagerare försvinner i väntande bilar.

Vi har förgäves försökt få journalist­visum till Nordkorea. Nu är vi i stället på väg in som turister. Två guider, Lee, 29 och Kim, 34, hälsar på oss. De bär båda västerländska kläder, har läst engelska fem år på universitetet och tillhör regimens elit.

Kim sätter sig längst fram i minibussen, intill föraren. Lee flyttar på oss, så att hon själv ska få platsen längst bak och kunna kontrollera oss.

– Vägen är skumpig. Det är bekvämare för er, säger hon.

Pyongyang är Nordkoreas stora skrytbygge. Men det första man märker är allt som saknas. Bilar, affärer och reklam. I stället ser vi tavlor med regimens slagord.

Framåt!

Odla åkrarna!

Döda fienden!

Människor ser ut som myror under monumenten. De hukar i kölden, väntar i långa köer till buckliga spårvagnar.

Vilka är de? Vad drömmer de om?

Kommer vi alls att kunna förstå deras land?

 

Hotellet ligger på en ö i floden som delar staden. Det är fyrtiosju våningar högt, har tusen rum, men bara en handfull gäster. I receptionen är det fem grader varmt.

Vi tas till Restaurang 2, som ligger mitt emot Restaurang 1. Kim kommer med förmaningar.

– Gå aldrig i väg någonstans utan att vi är med. Ni kan bli påkörda av bilar.

Vi är de enda västerländska turisterna i världens mest slutna land och reglerna för vårt fem dagar långa besök är enkla: vi kommer hela tiden att bevakas och får inte prata med vanliga människor.

180 meter från hotellets dörrar ligger en vägspärr, det är så långt vi kommer. Lee väntar i receptionen med en ursäkt.

– Ni måste tyvärr byta rum. Från våning 36 till 39. Det är ... lyxigare.

Det nya rummet är identiskt med det förra. Kanske betyder det inget, men som besökare i Nordkorea letar man tecken överallt.

Högst upp i hotellet finns en restaurang som sakta snurrar runt. I tjugo år har landet plågats av elbrist. Nu är den värre än på många år.

Bara enstaka monument lyser som röda prickar, annars är tremiljonersstaden svart.

 

Männen har samma kortklippta frisyr och kvinnorna samma axellånga hår. Alla bär en pin på vänster bröst – en bild på landets döde grundare Kim Il Sung, framför en flagga.

Utanför ett museum sitter en man på huk och säljer cigaretter. Han slår igen sin låda när han får syn på oss.

Jag frågar Lee: vad var det där?

– Jag såg ingenting, svarar hon.

 

När Lee kom till jobbet på den statliga turistbyrån en måndagsmorgon i december möttes hon av chefen.

– Det har hänt något viktigt. Det kommer på tv klockan tolv, sa han.

Kanske borde hon ha anat något. År 1994 var det rektorn i hennes skola som rullade ut en tv i aulan och samlade alla eleverna just klockan tolv.

Då var beskedet att Kim Il Sung dött. Ändå chockades hon när den svartklädda kvinnan på tv kom med det nya dödsbudet.

– Jag var så ledsen och förkrossad. Vi kunde inte tänka oss att han skulle dö.

Hon gick med sina arbetskamrater till ett Kim Jong Il-monument en bit från kontoret och grät. Efteråt fick hon höra hur det gått till.

– Det sista han gjorde var att sitta på ett tåg och skriva på ett dokument om att människor skulle få äta fisk. Han tänkte på sitt folk in i det sista.

Hon blinkar till några gånger, fortfarande rörd.

Nu råder sorgeperiod i Nordkorea. Lee kan gå på restaurang med sina vänner på söndagarna. Men att sjunga karaoke, som hon tycker om, är inte att tänka på.

Utanför paradtorget mitt i Pyongyang stöter vi på en grupp skolbarn. De går på led, vinkar glatt med röda blommor och sjunger en ny sång:

– Vi håller vår briljante kamrat Kim Jong Un högt!

En hel värld försöker ta reda på vem Nordkoreas nye ledare är. Inte heller Lee eller Kim har hört särskilt mycket. Första gången de såg honom var på partiets kongress 2010.

– Jag tänkte som alla andra: vad lik sin farfar han är, säger Lee.

Ännu hade bilderna på den nya ledaren inte satts upp. Men på några håll håller man på att resa en tredje tavla, intill målningarna på Kim Il Sung och Kim Jong Il. Överallt ser vi människor som rensar vägbanan från snö och is för hand – med kvastar, hackor och hammare. Ibland går det en mil utan att vi passerar en enda annan bil. Enligt vår guide sköts arbetet av volontärer, frivilliga som ser till att de glest trafikerade vägarna ändå är fullt kördugliga.Foto: URBAN ANDERSSON

 

Det är en kall koreansk vinter och vi åker norrut över frusna risfält fläckvis täckta av snö. Vi kommer att färdas över hundra mil på öde motorvägar och 20 mil längs långsam järnväg. Det är där, på väg till något krigsmonument, i någon by eller utanför någon restaurang, som vi kan se glimtar av det verkliga livet.

Men så fort vi går några meter bort för att ta en bild blir det väldigt bråttom. Kim tittar stressat på klockan och säger:

– Kom tillbaka! Vi har ett program att följa och är redan sena.

 

Människor ger sig ut på isarna för att hämta vatten. Genom bilrutan liknar de prickar på en duk, som en holländsk renässanstavla.

Man rullar rostiga vagnar med kol och letar pinnar eller torkat gräs eller vad som helst som går att elda. Det verkar som om alla bär på något.

De går framåtlutade eller tar mödosamma tramptag på någon gammal cykel.

Diktaturens dåliga självförtroende förkroppsligas av Den internationella vänskapsutställningen.

I två enorma bergrum i Myohyang-berget har världens gåvor till Kim Il Sung och Kim Jong Il samlats. Nu ska ett tredje byggas, till Kim Jong Un.

En karta med små ljuspunkter visar var allt kommit i från. Det är över 90 000 presenter från 185 länder.

Vi går ensamma, genom marmorsalarna, med stora tygstrumpor över skorna. En man smyger efter oss och släcker ljuset där vi varit.

Där finns elfenbensskulpturen från Mugabe i Zimbabwe. Lappkåsan från Svensk-koreanska föreningen. En grinande uppstoppad krokodil som håller en drinkbricka från Nicaragua …

Den lokala guiden, en representativ kvinna i folkdräkt, är entusiastisk. Hon slår ut med händerna och liksom flåsar andäktigt när hon pratar.

– Se här! Och här!

Budskapet är tydligt: världen erkänner oss! Vi är inte så ensamma som de säger! Vi har vänner!

En dörr öppnas från ingenstans. Två kvinnor tittar ut, ser oss, och vänder snabbt. Dörren stängs. Skolbarnen sjunger en ny sång, som hyllar Kim Jong Un. Hela världen undrar just nu vem landets nye ledare är. Folket i Nordkorea vet inte mer än vi.Foto: URBAN ANDERSSON

 

Jag har rest i diktaturer förr, i Burma, Syrien och på Kuba. Förr eller senare har fasaden alltid spruckit. Någon har gjort ett tecken, viskat något i smyg. En taxichaufför har börjat tala.

Nordkorea är annorlunda. Under fem dagar ser vi inte minsta spår av motstånd.

Ibland känns det som om människorna vi möter är regisserade. Som vi rör oss i en kuliss och verkligheten ligger bortom vår räckvidd och inget är på riktigt.

Tandpetaren är grov och stickig. Är den täljd för hand?

Vi har stannat i en by som heter Hwasan för att äta. Inte så långt härifrån, uppe i bergen, börjar Nordkoreas eget Gulag, där kanske 200 000 straffångar lever under omänskliga förhållanden.

Matsalen, en trappa upp, är tom och kall. I bakgrunden spelas revolutionär opera tills strömmen går och allt blir tyst.

Vi sitter med ytterkläderna på medan tallrik efter tallrik bärs in av tysta servitriser. Kanske vill de få oss att tro att det finns gott om mat här.

Det gör det inte.

När Sovjetunionen föll ströps Nordkoreas tillgång på billig olja och råvaror. Fabrikerna stannade och kollektivjordbruken kollapsade. Hungern blev allt värre, medan regimen drev utländska hjälporganisationer ur landet och la pengarna på att utveckla kärnvapen.

Avhoppare har berättat för den amerikanska journalisten Barbara Demick hur folk brukade dö på natten, i sina sängar. Eller på dagen, i fabrikerna. Barn föll ihop över sina skolbänkar. Man tror att tre miljoner barn, kvinnor och män kan ha dött.

De senaste tio åren har läget varit mindre akut. Men enligt FN:s matorgan har antalet undernärda barn nu åter börjat öka.

Vad märker vi av allt det där? Ute i byarna ser vi pojkar och flickor med kindkotor som skär genom huden.

Kim Jong Un verkar vara landets ende fete man.

 

Lee skonades från svälten. Hennes pappa var professor i politik och familjen tillhörde eliten i det socialistiska klassamhället Nordkorea.

– Men det var svårt. Många dog.

När Lee talar om svälten säger hon Den svåra marschen. Det är så regimen har valt att kalla den. Så har tre miljoner människors död fått något nästan ädelt över sig.

 

Andra gånger känns det som om vi har rest in i en religiös sekt, där varje del av landets historia knyts till ledaren. Pohyon-templet är från tusentalet, ändå vill guiden prata om den döde presidenten:

– Vår store ledare sa ’de här byggnaderna är värdefulla. Vi ska spara dem för våra barn’.

Som om tanken på att bevara ett lands historiska skatter vore originell, rent av genialisk.

 

Flera tanter sitter på huk, det är tydligt att de säljer bröd och kakor. Jag tittar på Lee som inte längre kan blunda.

– Det där är inte okej, säger hon.

Fast hon ser inte särskilt besvärad ut, en rispa i fasaden gör ingen revolution.

Vi är på väg söderut, längs en tom, spikrak motorväg. Ibland går det en mil utan att vi ser en enda annan bil. Däremot åker vi förbi hundratals, kanske tusentals unga och gamla, män och kvinnor.

Med hackor och hammare försöker de få bort isen från vägbanan. Långsamt, med möda, utan entusiasm eller engagemang.

– Alla är volontärer, naturligtvis, säger Kim.

Ett av landets stora industriområden ser öde ut, ur skorstenarna kommer ingen rök. Ekonomin är fortfarande körd i botten, plågad av omvärldens sanktioner. Landets anklagas för att tillverka heroin och falska hundradollarssedlar för export. Inkomsterna sägs gå till toppskiktets lyxkonsumtion.

Kim Il Sungs ideologi bygger på att landet ska vara självförsörjande. Men på ledarnas bord är konjaken fransk och cigarrerna kubanska och bilen i garaget är tysk. Löjtnant Kim Jong Hak är intresserad av svenska vikingar. Varje dag ser han sina sydkoreanska fiender på andra sidan gränsen. ”De är marionetter”, säger han.Foto: URBAN ANDERSSON

 

Kim viftar med papper, tar oss förbi vägspärr efter vägspärr. En skylt visar att Seoul, huvudstaden i Sydkorea, bara ligger sex mil bort.

År 1953 slöts ett vapenstillestånd. På kartan drogs ett pennstreck, längs den trettioåttonde bredgraden, som skulle utgöra gränsen. Fyrtio år senare drog sig Nordkorea ur icke-spridningsavtalet och vägrade att släppa in observatörer. Landet började arbeta upp plutonium från kärnkraftverk och genomförde år 2006 och 2009 två provsprängningar.

Signalen var tydlig: Nordkorea är redo att starta ett kärnvapenkrig.

Löjtnant Kim Jong Hak tar oss den sista kilometern ner mot gränsen tillsammans med fyra av sina soldater. Han är vänlig och vill tala om svenska vikingar, som han beundrar, och tillståndet i världen.

Irans hot att stänga Hormuzsundet, som den statskontrollerade tv:n rapporterat om i flera dagar. Vad tycker jag om det?

Han fortsätter, utan att vänta på ett svar:

– Världen är farlig. Vi hoppas slippa ett kärnvapenkrig.

Löjtnanten tar oss till en barack byggd precis på gränsen. Stilleståndslinjen skär rätt genom huset, ändå är platsen kusligt lugn.

Det sydkoreanska observatoriet, en modern stor stål- och glasbyggnad full av kameror på fasaden, ligger tio, femton meter framför oss.

Två ljusa FN-observatörer patrullerar över asfalten på andra sidan. Svenskar, enligt Hak.

– Ni är inte neutrala. Jag respekterar er historia, era modiga vikingar. Men ni har inget här att göra.

Hak pekar på en väldig sydkoreansk flagga, som vajar högt framför oss.

– De är samma folk som vi och vill också återförenas. Men deras soldater … de är marionetter i USA:s regim. Ledningarna har frusit. Folk går ut på isarna för att hämta vatten i vakar. Överallt ser vi människor som samlar grenar och pinnar – allt som går att elda med.Foto: URBAN ANDERSSON

 

Vi fortsätter, genom kalla krigets byggnadsminnen, för att höra den andra sidan av historien, nordkoreanernas.

Till sist blir det så mycket krigspropaganda, så många bilder på nedskjutna bombplan och hjältemässiga soldatdåd och onda amerikanska imperialister, att man vill ropa: Det är sextio år sedan, gå vidare.

Men Nordkorea tycks för evigt vara fast i historien.

 

Skarvarna i vägbanan dunkar sövande som längs en räls. Varje by ser likadan ut. Det är raka rader av enplanshus med vit puts och traditionellt välvda tegeltak. Mitt i byn står en staty på Kim Il Sung.

Slagorden längs bergssluttningarna och i dalarna lyser röda, bryter tillsammans med flaggorna vinterns trista vit-brun-gråa landskap.

Länge leve Kim Il Sung!

Vi ska göra som partiet säger!

Låt oss leva på vårt sätt!

Vi har inget att avundas här i världen!

Kanske är det nu man som resenär skulle luta sig bakåt. Sväva i väg i tankar, undra om inte bristen på mat och frihet vägs upp av något annat, som vi inte har.

Gemenskapen, människors strävan mot samma dröm.

Runt dikeskanterna samlar folk sina pinnar.

Kan man förstå ett land som Nordkorea?

Ljudet av revolutionär opera från fabriken tvärs över den frusna floden tystnar. Snart ska kvällen komma och Pyongyang svartna.

– Jaha, hade vi velat besöka en affär? Skola? Tala med vanligt folk? Det hade kunnat ordnas, säger Kim. Men nu är det för sent.

Vi ler mot varandra, lika medvetna om lögnen.

Det är mot slutet av resan och kontrollen är något mindre sträng. Vi går runt lite själva i Nationalbiblioteket vid Kim Jung Il-torget, där studenterna sitter med regimens utvalda böcker och datorer utan internet. Hoppas att någon ska säga något.

Men ingen vågar höja blicken.

 

Jag tänker på människorna vi sett. Skolbarn som åkte skridskor på isarna. Ett ungt par som försiktigt höll varandra i handen. En gammal kvinna som stannade upp i sitt slit för att vinka till oss. Pappan som skojade med sin pojke.

Tror de alla på regimens propaganda?

 

Lee och Kim lämnar oss och vi tar vi hissen till högsta våningen. Den tomma restaurangen står stilla, högt ovanför sin mörklagda stad. Jag går i väg för att hitta en servitris men upptäcker ett nordkoreanskt par i trettioårsåldern.

Han håller en halvt uppdrucken whiskyflaska i handen. Hon ligger utsträckt över heltäckningsmattan, skrattar, blir uppdragen, men faller igen.

Jag är ensam och de är berusade och vi är högst upp i ett tomt öde jättehotell. Är det de som har något att berätta?

Hissen kommer och hon är på benen igen och det sista som händer är att han vänder sig om.

– Good, säger han och ler berusat.

– Very good.

 

Någon måste ha tryckt på knappen för restaurangen har börjat rotera igen. Långsamt vrids vi runt i mörkret.

Vi tittar ut, blickar i varje riktning, men ser absolut ingenting.

Mina egna synpunkter!

Jag tyckte detta var väldigt intressant att läsa, man fick en allt mer inblick hur det är ute i världen. Att det kan vara så än idag, det nya samfundet.

Verkligen värt att läsa, jag hoppas att ni som läser detta tycker det var lika bra som jag.

 

Kramis Agge